Aftonbladet – 7 december 1848, sida 1

Paschan sjelf hade värdigats att bemärk I hans nit och lyckönska honom deröfver. Denn herre, allvarsam och sträf mot alla andra, dröjd -Jej att med ynnest omfatta den unga sekrete raren, hvilken å sin sida kände för hvarje da; sitt hjerta allt mer och mer intagas af der beundran och den tillgifvenhet, hvilka der store krigaren genast vid första anblicken -ingifvit honom. Stundom, glömmande de stors bekymmer, hans fiender och bland andra RamiEffendi, hvars ödmjukhet föreföll honom mer än misstänkt, förorsakade honom, tillät storvisiren den unga softan att taga plats vid foten af divanen och roade sig med att göra honom frågor om hans resor och hans planer för framtiden. Hafutz hade yppat för honom sin kärlek till Cara-Mehemeds dotter, och visiren hade lofvat hjelpa honom att hos seraljens slagtare utsticka statssekreteraren, som begärde Gul-Bahars hand. En dag då Daltaban frågade Hafutz öfver hans familj, tillstod han för första gången att han kände hvarken sin far eller mor, hvilka för lång tid tillbaka hade öfverlemnat honom åt en gammal dervischs omsorger. Stackars barn! mumlade visiren. De äro utan tvifvel brottsliga; men var ej för snar att förbanna dem. Kanhända att de känna lika mycken. smärta, som du, öfver denna skiljsmessa. Dessutom, hafva de frivilligt kunnat begå ett sådant brott, är det nog att Gudi straffar dem. Hafutz, dragande sig tillbaka sedan han kysst fållen af visirens mantel, kunde ej betvifla det lifliga intresse, han ingaf sin herre. Hans drömmar om lycka uppväcktes till nytt lif och han gick att insomna på pagernas divan, i den tanka, att Gul-Bahar kanhända skulle hålla sin ed till honom. Under denna tid hade Rami-Effendi, som ej örlorade sina förslager ur sigte, och som nu ner än någonsin insåg nödvändigheten att beästa sig mot sin mäktiga fiende, hvilken hans lyckliga stjerna låtit komma från Bagdads lätter, erhållit tillåtelse af Cara-Mehemed, sin lifvande svärfader, att, enligt musulmänner-s