Aftonbladet – 7 december 1848, sida 1

verkning, i fall han å den satt ett pris, hvarmed allmänheten icke finner sig belåten. Lika föhrastadt som orättvist är alltså det utfall emot sockerbruksidkarne, som frih. Rehbinder sig tillåtit; och det måste väcka förundran huru frih. kunnat öka denna sin orättvisa dermed, att han icke dragit i betänkande att jemväl emot dem framkasta beskyllningen att genom konstlade medel hafva sökt att bereda sig en oskälig vinst på sin handtering. Rykten af dylik art hafva äfven nått mina öron. Men de vittna om tänkesätt hos denna klass af medborgare, hvaraf jag ej anser den mäktig, och jag sätter således till dem ej ringaste förtroende. Hvad sjelfva saken beträffar, så instämmer jag i de yttranden derom, som grefve Gyldenstolpe och lir von Hartmansdorff afgifvit. Frih. CEDERSTRÖM, C. R.: Ändtligen gifves mig ett länge förgäfves efterlängtadt tillfälle att, vid dessa frågors behandling, få förena mig med den af mig högt aktade ledamoten grefve Gyldenstolpe. Till de af honom och hr von Hartmansdorff framställda skäl, skulle man, såsom mig synes, kunna lägga det, att då socker otvifyelaktigt, genom sin beskaffenhet att genom tillblandning totalt. upplösas, med mera svårighet lurendrejas, än de flesta andra varor, man på denna omständighet måtte egna nödig uppmärksamhet. Det går icke an att, som det någongång, i nödens stund, lärer skett med diverse förbudna eller tullbehandling undandragne varor, kasta qvantiteter af socker i sjön eller eljest utsätta det för väta. Ehuru påtagligt detta är, synes utsk. hafva förbisett nämnde omständighet. Men ju obeqvämare försnillning låter sig verkställas, desto tryggare torde kunna påräknas, att sådan må uteblifva eller i ringare mån bedrifvas. Jag får derjemte tillägga uttryckandet af den åsigt att, om förbud i vissa fall skola existera, så får man akta sig att allt för mycket inskränka deras antal. Det är således endast efter ett noggrannt öfvervägande af förhållanderna, som jag, ehuru ogerna frångående min i förenämnde afseende hysta sats, likväl samtycker att i förevarande fall göra det. Men såsom vilkor för ett sådant medgifvande anser jag en skyddande tull böra stadgas. Såsom sådan erkänner jag icke allt som understiger 6 sk. TE. Så har ock Kongl. Maj:t bedömt frågan; men utsk. har velat vara mera medgörligt. Evad frih. Rehbinder anfört, satte mig i den största förvåning, till den grad att jag knappt trodde mina öron vid åhörandet deraf. Man har af ålder påstatt att det finnes en vara, som i långliga tider uppgifvits, enligt gängse ordspråk, för företrädesvis Skongl. svensk; men såvida den anmärkning, som hr Printzensköld framställt, på förevarande fall eger någon tillämplighet, så skulle jag önska att det i sådan händelse ginge an att dermed förfara på sätt det berättas hafva tillgått under frihetstiden med utförsel af porslin, för hvilket exportpremier voro utfästade och verkligen beviljades, änskönt varans halt icke synnerligen gaf hopp om afsalu å utrikes ort. En hastig nedsänkning i hafvets sköte, så snart, efter inhändigadt premium, fartyget lemnat våra stränder, blef den åtgärd som vidtogs, till undvikande af en kostsam och onödigtvis använd frakt för den mindre goda varan. Ehuru nämnde förfarande, naturligtvis ej var att, för det fall hvarvid det användes, i någon måtto loforda, så skulle jag, om bemälde förfaringssätt ginge an att å immateriella föremål tillämpa, mer än gerna vilja medverka dertill, att ofyvanberörda vara kunde allmänligen ur landet exporteras, samt att, till befrämjande deraf, den måtte få tullfritt utföras, exporten medelst premier uppmuntras, och varan derefter i sjön för evigt begrafvas. Hr AMINOFF, J.: Då jag alltid hyllat den åsigt, att förbudens bibehållande är i många afscenden skadligt, som ock att vid deras borttagande tillräckligt skydd borde lemnas dem som på dessa förbuds tillvaro grundat sin tillverkning, har jag varit af den tanke att, till en början, man borde åsätta högore tullbestämmelser för sådane artiklar, men sedan småningom förminska desamma till deras rättmätiga värde. Genom en sådan åtgärd lugnas producenten, som på förbudets tillvaro grundat sin tillverkning. Uti utskottet förevisades de olika sorter socker som vanligen förefinnas, och det var omöjligt att upptäcka skillnaden dem emellan, eHer gränsen för densamma, hvarföre ock utsk. trodde sig handla rättvisast att förena sig uti hvad den kongl. skrifvelsen föreslagit, på det att misstagen må kunna undvikas vid bedömandet, hvartill varan egentligen bör räknas i afseende å tullbestämmelsen. Jag instämmer uti utskottets förslag. Frih. REHBINDER? Det gör mig verkligen onåt, ut jag försatt hrr Printzensköld och frih. Cedertröm i förvåning. Jag kan likväl icke derföre aftå ifrån de åsigter jag redan yttrat. Jag förvånar nig kanske mera öfver de svaga och haltande skäl, ir Printzensköld begagnat för att vederlägga mig, in han kan göra öfver det yttrande, som jag här aft. I afseende på hvad hr Printzensköld .nhämnt om fund, så är detta uttryck ganska besynnerligt och lämpligt, och lätt vore att återkasta beskyllningen å den värde talaren om t. ex. statsmakterne skulle äsonnera så här: Nu hafva vi under en lång följd f år lönat våra sockerbruksidkare öfver höfvan, må i nu en tid gifva dem lagom kost och i stället öferflytta vår gcenerosit på svenska armeens komanichefer, hvilka hittills varit ganska ringa lönade. i besluta således, att desse sistnämnde nu några. r bortåt aflönas med 30,000 rdr rgs årligen. Otvifelaktigt, och med skäl, skulle hr Prihtzensköld och rången annan i slikt fall klaga att denna lön vore lt för häcot tilltaran AnRh Hn2428 att man Lunda ÅR PA I) me FA TA FA KK RR AR