Aftonbladet – 6 december 1848, sida 3

säga i ett 20-årigt bröst, så fordra ej af din tjenare ett omöjligt offer. Ser du, så älskar jag Gul-Bahar, att hvarje droppa af mitt blod, utgjutet på marken, skulle upprepa för dig hvad jag sagt i detta ögonblick. Den gamle dervischen vred sitt gråa skägg, och syntes väga i sin själ en häftig vrede, nära att utbryta. Efter några minuters tystnad frågade han: Hafutz, detta är då ditt sista ord? Mitt sistal Nåväl då,, återtog dervischen, som häftigt uppreste sig från bänken, hvarpå han setat, då afstår jag från din tacksamhet, af hvilken jag intet fordrar. Befria dig från en börda, som trycker dig. Ingen gemenskap vare hädanefter mellan oss. Lemna minboning och sök dig annorstädes en fristad, att jag aldrig mer må höra talas om Hafutz. Glöm mitt namn. Om jag vandrar bredvid dig, så betrakta mig som en främling, en otrogen, en hund; jag skall vara det för dig... Ännu en dröm som jag skall utplåna från min lefnad! — Blott ännu ett ord, innan vi skiljas. Tvärtemot mina förmaningar och dina löften, har du gått denna natt, på tåspetsarne, lik en tjuf, som fruktar att blifva öfverraskad; har du gått, att bortstjäla denna narghile af silfver, hvilken, sedan den dag du föddes, aldrig lemnat din hufvudgärd, och du har gifvitden som fästegåfva åt Cara-Mchemeds dotter. Återfordra den af henne genast. En dag tör någon återfordra denna talisman, vid hvilken kanhända hela ditt lifs lycka är fästad. Hafutz!, Denna narghilå är dig nödvändig, jag upprepar det, återtag den. Min far, skall ni alltid låtå mig vara i okunnighet om hemligheten af min födelse ?, Jag måste det. En sådan upplysning kan icke ega rum, utan att bekantgöra ett brott, hvars yppande komme ett lysande hufvud att