Aftonbladet – 6 december 1848, sida 1

Vi lemna processionen att utan oss begifva sig till begrafningsplatsen, och åtnöja oss med att i förbigående anmärka, det Muselmännerna icke utställa sina döda på exposition i moskåerna, liksom vi våra i kyrkorna. Den unge softan, den vi lemnat på gatan i hänryckning framför ett griljeradt fönster, har ännu ej lemnat sin plats; icke dess mindre har det dystra uttrycket i hans ansigte öfvergått i en feberaktig liflighet af på en gång smärta och glädje. Fönstergallret är till hälften uppdraget, och i den mörka fonden af ett rum, dit dagen föga inträngde, betraktade den unge mannens brinnande ögon en skön flicka, blek som en lilja. Liggande på en soffa af silfverbrockad, liknar hon en på en sky slumrande engel. Gul-Bahars slöja, lossnad från hufvudet, har nedfallit på golfvet. Tjenarinnorna, upptagna af andra omsorger, hafva lemnat henne för några ögonblick, och dessa korta ögonblick äro tillräckliga för vår förälskade softan från Sofia-kollegiet, att, genom åsynen af detta förtjusande ansigte, berusa sig med mer vällust, än profeten någonsin lofvat sina utvalda. Likväl kostade det kanhända hans lif, om han blefve öfverraskad under sin brottsliga lycka. Den unga flickan bar öppnat ögonen. Hennes barm svallar lindrigt. Med sina båda hän der skiljer hon de långa flätorna af sitt svarta, med silfversnoddar inflätade, hår. Hvarär jag? suckade hon. Min mor! min mor! du har öfvergifvit mig! Jag är ensåm, ensam i hela vida verlden. O min Gud! Hvem skall nu älska mig? -;Jag! svarade en sväfvande röst bakom den halföppna jalousien. Jag, som ej har något annat hopp än ert medlidande, Gul-Baharj! Jag, som skall återkomma om en månad, då ni begråtit er mor, för alt höra af er mun, om ni will att jag dör eller lefver för er. Gul-Bahar utstötte ett rop af förskräckelse och ilade mot dörren. ! I samma ögonblick nedföll fönstergallret af sig sjelf och den unga softan försvann.