Aftonbladet – 5 december 1848, sida 1

teten var störd i det hon skyndade ut att bot: skadan, Vår vän andades lättare, bloden rusade till. baka från den förmörkade hjernan och åter tänkte han redigt och klart. nÅter har jag en dag till besinning,, tänkte han då, åter några timmars uppskof i en så vigtig fråga. Jag skall låta morgondagen gå om, och först i öfvermorgon, då jag noga pröfvat saken, återkomma och uppgöra denna sakangelägenhet.n Brukspatronen talade om sina bruk, raljerade öfver sin lycka och gaf vår vän små inviter att också bestämma sitt öde. Man drack brorsskål och professorn vågade ett och annat uttryck, som blottade hans anslag emot mamsell Marie. Dågen var munter och vår goda P. for hem i briljant lynne. Med oro väntade han på den utsatta dagen och när han kom til! öfverstens och såg de nyförlofvade bec å bec på ett grönt gungbräde, blef han helt varm om hjertat. Der kom den utkorade. Hade hon väntat honom? Ja helt säkert, ty se der hade hon u samma röda klädning, som hon bar på kusinens förlofoingsdag. Det var en hemlig antydan, ett blygt hopp. ;å tänkte var goda P.; — men i en bastig vändning kom han bakom mamsellens rygg; och hvad blef han varse? — jo! lifvet fastsatt med nålar. Ls Dödens blekhet betäckte den ordnivgsälskende