Aftonbladet – 4 december 1848, sida 2

nången bland allmänheten, till följe af en på vändelser så rik mellantid, hafva bortglömt arbetet, derest det i sig sjelf vore af natur att unna glömmas. Men br Strinnbolms svenska historia är ett verk för tiderna; man förgäter icke dess tillvaro. Visserligen har mången med ursäktlig oro. beklagat..det långa dröjsmålet mellan delarne, och dervid skakat på hufvudet med en betänklighet, som lätt förklaras af förut. utgifna svenska rjkshistoriers öde, att aldrig se sig afslutade. Dalins, Lagerbrings, Botins, Geijers Svenska folkets Häfder — alla hafva upphört före ämnet ; man började alltså frukta något liknande äfven här, oaktadt hvar och en hade sig bekant hr Strinnholms stora nit, ovanliga arbetsdrift och den odelade uppmärksamhet, . hvarmed ban går till väga i denna sak. Angenämt var det således för vår historias vänner, att finna sina farbågor ogrundade, och derjemte i förordet upplysas om dröjsmålets rätta orsak. Hr S. hade, för en vissare öfverblick af det hela, företagit sig att på en gång utarbeta svenska Medeltidshistorien till hela dess omfång, innan något deraf lades under pressen,. Enligt första planen skulle denna tiderymd upptoga tvenne band. Men ju längre fört. kom in i detta tidehvarfs historia, och bändelserna och källorna blefvo rikare, utbredande ett större ljus öfver tidens förhållanden, ju mer fann han utrymmet inom två band för inskränkt redan för de politiska händelserna blott, följaktligen lemna ännu mindre rum för en utförligare framställning af det inre samfundslifvet och hela den inre samhällsförfattningen. — Förf. fann af detta skäl nödigt utvidga sin plan och anslå fem band åt svenska Medeltidshistorien. Man finner af allt detta, att vår frejdade bäfdatecknvare på dessa tolf år verkställt ett ganska ansenligt arbete, då man besinnar hurudana dessa fem band äro, nemligen nära 900 sidor i stor oktav hvardera. Att alla dessa fem stora delar nu befinna sig färdiga i manuskript kan man sluta af första raderna i förordet, dem vi ofvanföre citerat; och hvilka gifva publiken den bästa borgen för ett så dyrbart verks oafbrutna fortsättning, då tryckningen nu börjat. Å Äfven tillkänner förf., att följande bandet, det fjerde i ordningen då man räknar verket i det hela, men för Medeltiden det andra, skall lemna pressen under nästkommande år. Detta band skall omfatta Sverkerska och Erikska konungaätternas regeringstider, samt af Folkungaätten Birger Jarls, Wuldemars, Magnus Ladulås och Birger Månssons historia, alltså sträcka sig till år 4349. Utan tvifvel finner allmänheten vigten af alt genom lifliga sympatier för ett sådant arbete å sin sida göra hvad den kan till underlättande af utgifningen. Man måste äfven i sanning förvånas öfver br S:s gigantiska företag. Hvar och en vet, att just Medeltidens historia hos oss alltid varit den knapphändigast behandlade, och det på grund af källornas torftighet, jemförelsevis. Att bekomma en svensk rikshistoria från Gustaf Wasas tid, utförd i 3, 40 eller 43 stora band — deruli ser man en möjlighet. Hedniska tiden erbjuder också ett rikt stoff i de talrika sagorna; och vill man tillika inträda på det mythologiska området och derjemte uppdraga paralleler med andra folks tillstånd, bildning och utveckling under samma period, så viser sig här också möjligheten af en vida sträckt utförlighet. Men man har alltid beklagat sig öfver ringbaltigheten af svenska historien i och för Medeltiden, så att man redan ansett Dalins och Lagerbrivgs arbeten för denna period nära nog uttömmande. Och nu framträder likväl lr S. med fem band (circa 43500 sidor i stor oktav) öfver detta tidehvarf; och, betydligast af allt: han har detta icke blott in petio, utan i färdigt manuskript! Att emedlertid ; längden och utförligheten, endast som sådana, icke utgöra hr S:s egentliga eller ens öfvervägande förtjenst här vid lag, visar en blick på det nu utkomna tredje bandet, som begynner Medeltiden och går ungefär till midten af tolfte seklet. Men läser här först om Christendomens kamp med Hedendomen, Arfsrältens med Valrättens, och deraf uppkommande söndring mellan stammarne i riket. Tidehvarfvet från Stenkil och Håkan Röde till Sverker den gamle utgör otvilvelaktigt ett al de: mörkaste : och mest invecklade i vår historia. Såsom en egenhet, eller i visst fall skiljaktighet, som uti hr S:s framställning om detta tidehvarf visar sig mot hvad öfligt är hos andra historieskrifvare, kan anmärkas, att, ehuru nästa del, enligt hr S:s egen uppgift, skall omfatta Sverkerska och Erikska ätternas riksbyte, hr S. dock låter Sverker den Gamle, sjelfva Sverkerska ättens förste man, redan här framträda. Han förlägger således denne Sverker till en period, föregående de Sverkerska och Erikska ätternas historia, och slutar denna period med Sverkers död, då han vid Alebäck i vestra Tollstad mördades år 4456 under resan till julottan. Saken torde måhända af en och annan kritiker betraktas som en oegentligIhet; någon oriktighet i och för sig sjelf innefattas dock ej bäruti, enär Sverkers egen bistoria i alla fall blir densamma. — Det ryktbara Danska kriget, som af Sven Grate påfärdas csädra Sverse under Sverkers regerings