Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

den riktningen. REVY AF TIDNINGARNA. Dagligt Allehanda för i dag ivnehåller en rtikel med anmärkningar, i anledning af jutitieombudsmannens slutpåstående emot frirerre Sprengtporten och hr polismästaren Bergnan i fråga om marstumultet. Allehanda finrer ombudsmannens anmärkningspunkter jem örelsevis obetydande vid sidan af flera andra, om hade behöft utredas. Efter en historik af ar S. L. Theorells föregående bana ifrån den örsta offentliga skriftställareverksamheten i tidningen Couriren till domsagans och justitieomhadsmannaembetets erhållande, hvilket förmäles hafva väckt mycket uppseende och klanler hos det liberala partiet, yttrar författaren öljande: Aldrig har det för en misskänd och förnärmad offentlig person gifvits ett mera lysande tillfälle att komma lastarena på skam och vederlägga deras mening, som förklarade det han ej egde rikets ständers förtroende, än det som erbjöd sig åt hr Theorell. Hans val skedde den 2 Mars, och den 18 och 19 egde de bekanta uppträdena rum. Om någon varit kallad att öfver dessa händelser yttra ett ord i rättan tid, så var det väl den nye justiig-ombudsmannen. både till följd af sitt embete och till följd af sina föregåenden. Ett sådant ord, som hvarken kunde misstänkas för att vara det fjeskande lycksökeriets, den skälfvande svaghetens eler det brusande rabulisteriett, skulle t. ex. i slujet af Mars ellar i början af April varit af oändig nytta. Kanske torde man säga, att han ej så .idigt kunde bilda sitt omdöme öfver tilldragelser, hvilkas hemliga anledningar ännu voro höljda i mörker, utan att han först ville afbida polisundersökningarnes resultat. Nå väl! Dessa slutades efter några veckor, justitie-ombudsmannen följde dem med sin närvaro och kunde således ur första hand nhemta hvad som deraf var att lära. Hvari bestod det väl? Jo, att alltsammans var ett gatuuppträde af ganska ringa betydlighet, som endast genom auktoriteternas förfarande vann en sådan, och dertill en tecknad med blod, blod af svenska medborgare, gjutet genom svenska soldaters vapen och gjutet utan ringeste nödvändighet, att verkliga mord derunder begingos, att menniskor förderfvaaes till lif, välfärd och helsa, och att det stränga förfarandet, börjadt under ögonblickets hänförelse och skrämsel, måhända till en liten del ursäktadt deraf, sedan i veckor och månader fortsattes med kallt blod och osflitlig ihärdighet. Om någon varit skyldig att uppträda varnande och hejdande, att söka lägga ett band på godtycket, att taga de lidandes parti, så var det väl den embetsmanp, som af sin instruktion är ålagd att hafva tillsyn öfver huru domare, embetsoch tjenstemän fullgöra sina skyldigheter, samt om de i sina embetens utöfning af väld, mannamån eller annan orsak någon olagligbet begå, dem derföre tilltala. Något sådant ord afhördes emedlertid icke. Mer än två månader förflöto, hvarunder de sårades och de fallnes anförvandter, äfvensom de i fängelset försmäktande, förgäfves väntade på någon åtgärd af honom, något steg som visade, att han ens fästat uppmärksamhet vid deras sak. Denna hans uppmärksamhet väcktes likväl genom en den 31 Maj af en enskild person till honom ingifven skrift, hvari hon anmodades, icke att anställa något åtal mot någon möjligen felande embetsoch tjenstemao, men att hen måtte bvidtaga något steg att de fallnes minne må upprättas, de åtminstone i grafven få njuta sin oskuld tillgodo och staten mot deras efterlemnade anhöriga och mot de sårade godtgöra hvad hon kan godtgöra; att han hos regeringen måtte föreslå något förständigande till polisoch militärchefer huru de vid sdana händelser, som de ifrågavarande, böra gå till väga; att de må lära sig skilja mellan ett gatpojksuppträde och en hel menighets uppror, mellan lättsinnet och brottet, samt att jemte det de skyldige befordras till straff, de oskyldige eller blott af lättsinne obetydligt felande snart måtte befrias ur sitt fängelse. . Nu först började justitie-ombudsmannen gifva ifrån sig något tecken af lif. Men hvari bestod väl detta lifstecken? Månne i någon handling till förmån för de sårade, de fallnes anhöriga eller de fängslade? Alldeles icke. Om dem förekommer i justitieombudsmannens anmärkningsmemorial af den 3 Juli ej en bokstaf. Det är ensamt riktadt emot öfverståthållaren hr friherre Sprengtporten för det han den 48 Mars bevistat spektaklet, och mot hr polismästaren Bergman för det han icke genast underrättat sin förman om de förefallna oroligheterna. Tr ATT