Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

och gaf åt dem en halfdager, som var ganska behaglig. När jag betraktade det lefnadsfriska och dock drömmande uttrycket i detta själfulla ansigte, der intet enda tvunget eller konstladt drag tillkännagaf någon lust att bli bemärkt eller att vår närvaro inverkade på hennes tankegång eller intryck, den lediga och naturliga ställningen af hennes unga och friska gestalt, der naturens enkla grace ersatte den grace, som studeras i stora verldens salonger, så måste J3g erkänna att vi båda, min vän och jag, togo oss illa ut vid jemförelsen. Den trånga bonjourn pinade min arma kamrat, så att svettdropparna stodo honom i pannan och de åtsittande handskarna skaffade honom blåsor i händerna, men han hade föresatt sig att bålla god min i elakt spel. Jag följde riktningen af hans blick och såg att äfven han betraktade lilla Eva, som oberoende af vanliga societetsformer blott pratade när hon hade lust dertill, och teg dessemellan, nu helt tyst blickade ned i vattnet, der hennes band lekte med några vassrör. Hastigt såg hon upp och smålog så skälmskt, i det hon betraktade den arma roddaren. . vAck! förlåt mig, bad hon. vänligt, herr Öscar är inte van att ro och jag pinar honom fasligt, i min tanklöshet. ,Visst inten, svarade han stött; mamsell Eva tror mig då om så litet krafter, att jag inte kan ro några alnar i så lugnt väder. vÅh jon, skrattade hon, men inte i den kostymen, Dessutom inser jag icke något förödmjukande uti att erkänna sin oförmåga. i ett fall, som helt och hållet ligger utom ens lefnadsvanor. Jag finner det ,inte älls obehagligt att tillstå min okunnighet i de fina manåer och de talanger, som jag ej. haft något