Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

Vi erna ej bestrida att de tilltalade embetsmäne pen gjort sig skyldige till någon försummelse, ock att följden deraf blef åtskilliga inslagna fönsterrutor i ett hus i Kyrkbrinkep, samt att de följaktligen derföre kunna af den stränga rättvisan ställas till ansvar; men enär det ej lärer kunna bestridas, att äfven tusende fönsterrutor — och så mänga lära ej krossats i hela Stockholm — icke ens förtjena nämnas vid sidan af ett uppoffradt menniskolif, all den sorg och det lidande som derigenom tillskyndas den: mördades familj, de plågor, som i långa månader hemsöka en sårad på dess sjukläger, och enär det är bekant, att 10 eller 45 menniskor stupat och ännuw flera blifvit sårade, så lärer det ej heller kunna bestridas, att den, som icke hindrat fönsterglasen från att krossas, är oändligt mindre felaktig, än den som vållat såren och dödsfallen, och om man ej yttrar en tanke på ansvar eller ens på undersökning om den sistnämndes förfarande, är det en åtminstone moralisk orättvisa att uppträda endast mot den förre. Det hade behöft utredas huruvida vapnens användande, sådant det skedde, var af något slags nödvändighet påkalladt, buruvida militären tvangs dertill för sitt sjelfförsvar, huruvida dess placerande på de ställen, hvarifrån skotten lossades, var föranledt af något bebof mot de der begångna våldsamheter, huruvida t. ex. det detachement, som stod i Kyrkbrinken, der den korsas af Vesterlåvggatan, stod der till skydd för någon person eller någong egendom; hvilken fiende angrep denna tropp ifrån ändan af Gråmunkeeller Salviigränderna, och omr sådant icke var fallet, hvarföre skott lossades dit ned; hvarföre detsamma skedde tvärs öfver Brunkebergs torg och utföre Hercules backe; hvarföre dem tropp af Lifgardet till häst, som utsändes att skingra folkhopen i Kyrkbrinken den 48, icke rensade gatan, men högg omkring sig på derstående fredliga personer; hvarföre kapten Levin nedsköts då han ensam och obeväpnad syrtes på 3 å 4 stegs afstånd. från truppen m. m., hvilket allt varit så mycket nödvändigare för hr jastitieombudsmannen att söka utreda, som den embetsman, mot hvilken han riktat sitt åtal, Stockbolms Ö:verståthållare, i sin kungörelse af den 49 Mars uttryckligen lofvat bufvud-stadens invånare, att militärstyrkan eller polisbetjeningen icke skulle våldföra någon fredlig och oskyldig person, och att, om sådant skedde och anmälan derom gjordes, rättelse ej skulle uteblifva. Nu är det ett allmänt kändt och bevisidt factum, att många fredliga och oskyldiga personer blifvit dödade och sårade, att det sistnämnda til! och med händt flera af polisbetjeningen, vi tro 7 eller 8, som militären sjelf misshandlat, och hvarom de: gjort anmälan till undersökningsprotokollet. Om man. ej vill förklara alla dessa, äfven polisbetjenterne, för orolige och brottslige, om man, när sådant ej: lärer vara möjligt, måste finna dem berättigade till någotskadestånd, just till följd af stadens högste styresmans kungörelse, så ligger i detta skadestånds uteblifvande, enligt vår tanka, en värie pligtförsummelse än den, till följd hvaraf flera rutor sönderslegits, än eljest skulle bli vit fallet. Härom hade väl hr justitiecombudsmannen i främsta rummet bordt söka skaffa sig officiell upplysning. Det har han icke gjort — Allehanda för i dag bar äfven en artikel med påminnelser rörande det sista stjernfallet. I denna förekommer bland annat följande: Med den 8 Mars 1844 skulle en annan sakernas ordning hafva inträdt; reformernas tidehvarf skulle börja och bland alla reformer var visserligen denna den lättaste, ty den kunde till en början inskränka sig till passiviteten, d. v. s. man kunde upphöra att tills vidare utnämna några nya riddare. Det är kändt att denna väntan lika litet uppfylldes som så mången annan, och att den nya regeringer debuterade med ordensutnämningar, skapande en ny klass af nordstjernekommendörer, och fortsättande sin väg med stiftandet af en ny orden i Norge. Hon hade sålunda på två år af sin till-varo gjort mer, än hennes föregångare på trettio, följaktligen i detta fall henne femton gånger öfver-lägsen. Måhända är likväl hennes sista hufvudoch statsaktion det mest eklatanta af hennes åtgärder i detta fall, och uttryckande andan af hennes system åtminstone lika mycket, som något annat af. hvad hon gjort, noga räknadt troligen mer.n I Åftonposten, anser omnämnandet af de regeringens meddelanden till vederbörande em-betsverk, om af Rikets Ständer beviljade tillökta eller ettra anslag, vara öfverflödigt, då de foonits upptagva i det redan meddelsde sammandraget af ordinarie och extra statsregleringen. Vi kunne icke dela denna åsigt; emedan om det ock är antagligt, att regeringen icke nekar att begagna sig af henne lemnade anslag, det likväl kan inträffa, att regeringen lemnar vissa serskilda föreskrifter i sammanhang mtd dessa meddelanden, och det sålunda bör till fullständigbeten af kännedomen om statsmedlens fördelning och användande, att intaga dessa specialiteter.