Aftonbladet – 29 november 1848, sida 3

Men då det uteblef, vände hon sig till oss och utropade med hänförelse: Ar här inte gudomligt vackert? Min vän tog upp sin dubbelkikare och förde den till ögonen, i stället att svara. Jag, såsom hans antagna skugga och privilegierade apa, gjorde som ban. Efter en stund tog han, med ett medlidsamt leende, bort kikaren och svarade återigen ett Ah-jo. Man får i Sverige icke ha stora pretentioner, tillade han. Den unga flickan betraktade honom med ett af dessa oförklarliga uttryck, hvari qvinnorna — de själfulla, nota bene — veta att lägga en blandning af förakt, gäckeri och slughet, som alltid förbrylla och reta oss. Jag beklagar herr Öscarp, sade hon skrattande, som anser det under sin värdighet att fiona sitt fädernesland vackert, och tackar Gud att jag aldrig kommer i tillfälle att bli så der barnslig och narraktig. Detta var för starkt för den beresta och eleganta herin, att få en sådan ström af oförfalskad sanning midt i ansigtet på sig. Hr Grönberg letede i sin ångest efter några afledande ord, under bistra miner åt sin dotter, hvilka dock halkade benne förbi. Öfver hennes ansigte, der ironieo pyss förvånat OSS, hvilade nu så mycken godmodighet, då bon med en innerlig och from förtjusning räckte ut handen; och hennes röst antog en klarhet och mjukhet, som kom oss att glömma vår förtret. Kan man se något mera hänförande vac kert än denna lilla klara sjö, och der borta i viken, der bäcken forsar ned, de der små kojorna och qvarnarna; och se der på udden vår vackra kyrka, der solen glittrar i fönsterna och dansar emellan de lummiga träden, innan