Aftonbladet – 29 november 1848, sida 3

Men den nu ifrågavarande polismannen var icke nöjd med så litet. Han fick artisten i vingbenet och förde honom ut på gatan; ban bodde der i huset och tilläte in gen att stå i porten, sade han. Men P. slank åter in i huset och in på verkstaden; han ville hafva reda på hvem den kitslige polisbetjenten kunde vara. Innan man hann svara honom hade han polisbetjenten å nyo i hälarne. Åter frågor om namn, rrke och bostad. Samma svar som förut. Men hvad är meningen med denna förföljelse? frågade P. Polisbetjenten mente att han snart skulle få veta det, och begaf sig ut. Der åteln är, der samla sig ock örnarne. Efter ett par ögonblick kom han tillbaka och hade tvenne kamrater med sig. Han sade nu att P. hade öfverfallit horom — den stackars P. som är ofärdig! Och så upprepade han för tredje gången sina frågor. P. ville icke svara honom vidare, men då de andra polisofficianterna gjorde sina rättigheter gällande, svarade P. som förut, men tillade ett uttryck af ogillande öfver den förste polisbetjentens beteende, hvarpå denne svarade med ett skällsord. P. fann påtagligt att polisbetjentens förfarande gick ut på provokation; derföre var han mycket försigtig med honom. Han nöjde sig med att fråga hans kamrater om de hade hört oqvädet som fälldes; hvarpå de genmälte, att de skulle svara derpå inför domstol. Det kommer nog derhän, lät han förstå; men karlen som förgått sig blef icke rädd för det, utan yttrade gäckande: det kostar ej mer än 16 skilling banko, om du vill ha den. Han gjorde härvid en min af att taga fram plånboken. E:t sådant uppförande kunde hafva retat hvem som helst till någon ytterlighet, och att röra er polisbetjent kostar 66 rdr 32 sk. bko. Hundra riksdalers vinst är väl värd 24 sk:s insats, Men P. var, som sagdt är, mycket försigtig. Han förgick sig icke ens då polisbetjenterna förklarade för honom nödvändigheten af att han begåfve sig hem i deras sällskap, på det de måtte öfvertyga sig om sanningen af hans uppgifter; han blott bestridde denna nödvändighet, men gjorde sig beredd att vika för våldet, då till lycka för bonom en borgersman och en annan herre inkommo på verkstaden och genom sitt anseende lyckades befria honom från det obehagliga sällskapet. P. anmälde för hr polismästaren hvad som skett, men förklarade, att i fall polisbetjenten som förgått sig icke kunde ådömas till högre ansvar än några skillingars plikt, ville ham ej väcka något åtal. Polismästaren, utan att svara direkt bärpå, förordnade att den ifrågavarande polisbetjerten, hvars namn ir Carl Spångberg, skulle kallas. Det är en särskild historia om huru målsegaren skuffades in och ut i polisens rum, de dagar han var der uppe för denna sakens skull. Ar det herrn som bar målet mot Spångberg? frågade polisvaktmästaren honom. Je, svarade han. Ut med sej då ... Jag vet inte hvad jag skall betala för att slippa vistas i det osnygga förmaket derute, anmärkte P. inför polismästaren. Visst får bherrn vara inne, svarade polismästaren. Akta sej, annars lägger jag in ett memorial på terrn, hväste vaktmästaren. Gör det, sade artisten. Polisbetjenten Spångberg afgaf en helt annan beättelse än P. om förloppet; vittnesmålen gåfvo lock fullkomligt stöd åt anklagelsen, och den tillalade dömdes att plikta 32 skillingar banko samt kulle ersätta kärandens tidspillan. De stora tigningarne hafva ingenting nämnt om letta mål. På fråga hvarför icke, svara referenerna: det var ingenting märkvärdigt med den aken; sådant der förefaller alla dagar.