Aftonbladet – 29 november 1848, sida 3

sig ett särdeles beqvämt bo isädesåkern eller sädesstacken, och icke gjorde sig det ringaste brådtom, när jordägaren eller husbonden tillsade sin tjenare att förstöra boet, icke ens när samma tillsägelse sedermera upprepades för sonen i huset, utan då först ansåg nödigt att maka på sig, när busbonden sade sig ämna gå sjelf åstad. — För jemnförelsen — naturligtvis mutatis mutandis — torde du ock påminna dig första konsternationen hos de stockkonservative, då Regeringen ändteligen förliden vår tog reformfrågan allvarligen om händer, likasom huru man småningom lugnade sig, och till och med öfvergick till det gamla trotset, då förslaget ändtligen framkom, och fanns sådant, att det just icke på något håll väckte särdeles sympathier. Jaglemnar derhän huruvida intrigen för någon del medverkat till detta snöpliga resultat, eller om det blott såsom en fait accompli emottogs och begagnades; säkert är emedlertid att den förnyade, och kanske nu mera icke befarade, nya kraftyttring af Regeringen, som skulle visa sig genom urtima riksdagskallelse för beredande af slutligt afgörande, elle! åtminstone vidare agiterade, af frågan, skulle åter väcka larm i lägret. Ty denma verldens barn äro visare än Jjusens barn, och huru svagt partiet är i opinionsväg vet det bäst sjelft, så att föreställningen om möjligheten att förslaget skulle antagas, snarast är att söka hos dem, hvilka mest frukta derför, hvad slags förnäm trygghet de än i det yttre må visa. Visede det sig nu att Regeringen, som man kanske hoppats, ej alldeles glömt bort frågan, utan ännu interesserade sig för den, åtminstone så mycket som kunde anses ädagalagdt genom beredt tillfälle för dess snara afgörande, så är det otvifvelaktigt att farhågorne hos reformens fiender stegrades; och kanske frukta dessa mera kallelsen till urtima riksdag, än sjelfva riksdagen. Emedlertid få de i detta, som i mycket annat, en hop beskedligt folk att löpa med sina ärender; och kanske kommer förespeglingen om de ökade utsigterne för det hvilande förslagets antagande, som skulle förefinnas om det finvge hvila den lagliga tiden, jus! från det hållet. När en gång frågan måste fram, torde man kanske finna, att rätta tillfället försummats. Maximen: den som vinner tid, vinner alltn, gäller egentligen för dem, som ej hafva annat än tid att vinna. Andre förlora svarare sin tid. Det förefaller mig ock, som om underlåteoheten att bereda tillfälle för frågans snarare afslutende skulle säkrast utvisa, att det hvilande förslaget nu mera af sjelfva den Regering, som framställt det, betraktades såsom ett tillfällighetsstycke, hvars återupptagande till omspelning, sedan de egentliga konjunkturerne upphört, heldst kunde vilja undvikas, och att detta förslag icke mera torde ombuldas med samma värma, som i början, då .ninisteren berättades hafva öppet förklarat sig dermed stå eller falla, och en viss hög person uppgafs hafva låtit undfalla sig uttryck om till och med abdikation, derest förslaget genast i dess första stadium vid pu slutade riksdagen mötte allvarsamt motstånd. Kanske rättvisas likväl det dröjsmål, som numera synes höra till planen, och den liknöjdhet, hvarmed man åter tycks hafva släppt ifrån sig allt som man vunnit i bemäktigandet af agitationen, — på sätt som alltid bör eftersträfvas af en regering, som känner sin bestämmelse, när en verklig folkagitation äger rum, — af sjelfva denna agitatioos i sanning nog besynnerliga afstadnande, under en mera allmänt yttrad obelåteohet med förslaget än angelägenhet att snart få det utbytt emot ett bättre. En fråga af denna beskaffenhet kan icke lefva bos Regeringen, om den icke lefver hos folket, och kanske är det blott folkets fortsatta opinionsyttringar i den, väl icke genom uttrycklig lag authoriserade och till ovillkorligt afseende föranledande, men likväl, då all annan utväg för uttrycket af en verklig nationalönskan är tillstängd, enda lagligen återstäende petitionsvägen, som af Regeringen afvaktas såsom anledning för fortsatta bemödanden, hvilkas välmenande syftning åtminstone icke kunna eller böra misskännas. Har åter det en gång skenbart lifliga interesset för representationsreformen redan afsvalnat nos folket, — och jag skulle nästan vara färdig att frukta något dylikt, om det tillfälle, som kan erbjuda sig för laglig medverkan till ändamålsepvligt ortskridande, afsigtligen försummas, — så har detta nteresse ej heller någonsin varit särdeles starkt. Det folk, som ej med allvar vill en reform, kan med säkerhet antagas icke vara moget derför. Det ir också saknaden af sådant verkeligt interesse, som de konservative alltid föregifvit, och få de rätt häruti, så hafva de kanske också rätt i mycket annat. Hvad bråka vi då för? och hvad hafva vwi bråkat för? Vi kunna ju, äfven vi, slå oss till ro och gå att lägga oss att sofva på det öra som smakar bäst. Vi vakna väl i alla fall så fort som nåson annan, och, som vi vilja hoppas, något förut för tt kunna vara riktigt vakna, om de andra en gång yrvakenhet skulle rusa åstad ännu med sömnen ögonen. Så länge den djupa oefterrättliga sömven fortfar, tjena våra aftonsängspredikningar till ntet. TTT DAT ICA IT