Aftonbladet – 29 november 1848, sida 1

STEEN Sr ES NS Ibeten om ej omöjligheten att besegra en till formlig eröfring så länge och fullständigt ordnad vapenmakt. Också skall ministerpresidenten Brandenburg, vid den i Potsdam högst oangenäma nyheten om det fredliga intåget, häfva vitrat i brådskan, att ban gerna vilie gifva 20.000 ibaler för den första barrikaden,. Hade någon sådan rest sig, så skulle man kunnat bebandla Berlin och allt hvad deri befanns som en åt sköfling och mord invigd eröfring. — I stället omgicks folket öfverallt -å det vänskapligaste med soldaterna, och å sin sida förrådde dessa sådana tänkesätt, att man fann rådhgt anbefalla flera regementers skyndsamma återtåg ur hulvudstaden, emedan man icke vidare litade på dem. Samma passiva motstånd visade nationslförsamliugen. Dess majoritet förklarade sig icke äga något lagligt skäl att lemna Berlin och resa till Brsndenburg, At dess ledamöter qvärstadnade 252 på sina vanliga platser, medan omkring 4100 efterkommoa ministerens önskan. — Den 9 November fick brytningen emellan de begge statsmakterna sin ofliciella prägel, derigenom att folkets orabud drefvos med vapenmakt ur sin församlingssal; och med detsamma öppnades ett skådespel, hvars motstycke verldshistorieo måhända icke känner. Från den ena församlingssslen till den andra jägtades mnationalförsamliogen, dess president, vicepresident och sekreterare, af soldster, hvilka med våld inträngde dit och med fälld bajonett uijagade folkets ombud derifrån. I det fredliga Berlin afväpnades borgarebeväringen, derföre, att den vägrat begå högförsräderi och med sina bajonetter verkställa nyssnämnda jagt. Men då den icke genast, på första vink af general Wrangel, stod i ordning att aflemna sina vapen, förklarades Berlin ibelägringstillstånd; en förklaring, som saknar: all slags rättsgrund, om man ej vill som sådan anse det djuriska våldet, d. v. s. styrkans så kallade rätt. Arresteringar följde omedelbart derefter i mängd, och fortfara ännu, — Dörrar slås in, lås brytas, våniogar genomsökas af soldater, 1 trots af den Habeas-Corpus-akt, som konungen nyss förut godkänt, och hvilken på der höptidligaste stadgar att, i händelse af ett belägvingstillstånd och grundlagens upphäfvande updantagsvis, skall en ny nationsliörsamling omedelbart sammankallas; men hvarom icke minsta fråga ännu försporis. De 252 i Berlin nu qvarstadnande ledatmöterna al den förbandenvarande nationalförsamlingen, fastän utgörande ivå tredjedelar af hela församlingens ledamotsantal, hafva tvärtom, uten a:la skål, blifvit af regeringen förklarade för en izglös fraktion. AA sin sida hafva: de åter, enbällgt, icke blott förklarat besluten både om belägringstillståndet i Berlin och om borgarebeväringens afväpning för laglösa styrelseåtgärder. utan äfven formligen sntlagat ministeren för bhörförräderi, samt vägrat alla utskylder åt en så beskaffad minister. På verkan af sistnämnda vägran beror nu allt. Alla de betydligare städerna i Preussen hafva i otaliga adresser kraftigt biträdt nationalförsamlingen. Utom Preussen hafva ständerlörsamlingarne i Mechblenburg! Auhaltdessau och Oldenburg lyckönskat, de 252 qill deras värdiga och oförskräckta försvar af folksrättigheterna; och till och med det svaga och ängsliga professorsparlamentet i Frankfurt har funnit sig vid detta berlinska uppträde icke kunna underlåta, att åtminstone till någon del frångå sin redan ådsgalagda natur. Det har-visserligen ;velat åt kronan inrymma befogenheten af nationalförsamlingens uppskjutande och för flyttning, för den händelse att nationslförsamlineps trygghet äfventyrades; men sedan något så beskaffadt äfventyr visat sig icke mera vara att befara i Berlin, har riksparlamentet tillstyrkt att lemna nationalförsamlingen ostörd qvar, oci att välja en mera folkisk (volksthämliches m nister. Man erkänner sålunda nästan allestädes den egentliga rättsgrund, hvarpå vi sedan Marsdagarne befinna oss; och hvilken icke kan vara någon annan än folkets sjelfherrskaremakt. Men äfven de, som endast medgifva att sjellherrskaremakten ligger i samdrägten (Vereinbarung ) emellan kronan ochfolket, måste erkänna. att begge delägarne i. denna makt böra vara ense om folkrepresentationens inställelse eller förflyttning, så framt beslutet derom skall kunna gälla såsom lagligt. Omiintetdera bland dessa antaganden vill man likväl veta någonting i Potsdam, och icke beller inom den Frankfurtska rikstörsamlingens majoritet. Schmeilingska Er KA RR RA UNS NN AR SS