Aftonbladet – 29 november 1848, sida 1

FRE RASERAS MISS IRRSÄS 2 SVE SERISTARSSEERRV SKNSASBNES RR A ER SR Ear re TR SS ÄTIT T sig inflytande hos kronan. Härigenom stegrade , de misstroendet oupphörligt ock kunde hvar .jken vinna majoritet inom representationen eller tillgifvenhet bos folket. De törbittrade allmänna sinnesstämningen; och i stället för att lugna :nationallörsamlingen ökade de stormarne iborm Iden, och tvungo den mer och mer av vänds Isig till. venster — åt demokratien. I stället tör att provisoriskt föresla lagar, som stodo i Isamklang med den närvarande tiden, läto de, å ena sidan, det gamla polisoch embetsmannsgodtycket qvarstå; och vidtogo, å den andia, lingen åtgärd ull kraftigt tyglavde af gatuoroligheterna, bvilket dock skulle varit lätt medelst goda lagbud: De koketterade tvärtom för pöbeln, och underblåste den fruktansvärda lopplösning, som bereddes genom de demokraviska folkmötena. Endast genom ett storartadi, Ifritt och öppet förfarande i konstitutionelt de mokratisk anda, skulle nationalförsamlingens majoritet haft att åt kronan erbjuda beständsI delarne till en kraftfull ministes, huru mycken vedervilja än hofpartiet i Potsdam hyste för hela natiovalförsamlingen — så väl den högra sidan som centern, — för att ej iala om venstern. Konungen har fortfarit att vistas i Potsdam, jemte prinsarne och hela hofvet; i stället att på nytt flyta till bufvudstaden, och genom sin Idervaro väcka rörelse och omsättning, samt framför allt förtroende och tillgifvenhet för sig och de sina. Men hvad man i Potsdam sett och hört, har varit ägnadt att väcka allt annat, än kärlek och förhoppningar. De bekavta upp trädena på kovungens födelsedag voro blou ti mera officiellt uttryck häraf; och man kan lätt begripa att det republikanska partiet icke skulle underlå a att draga fördel deraf, för sina sy!tten. Sålunda steg spänningen med hvar dag, och den enfaldigaste kunde se att ingenting bättre var tt vänta. Redan under Auerswaldska rninisteren hade dess krigsminister, von Schreckenstein, sammandragit. en soldatsvärm omkring Berlin, och hutvudstaden kunde icke af detta granskap motse någonting angenämt. Denna krigshär förökades siändig:; den äknade slatligen melisan 50och 60,000 man, jemte 200 kanoner, då den ställdes under general Wrangels öfverbefäl. Under en hel månad kunde man redan tydligt förstå, att endast en förevändning afvaktades af kamarillan, för att kasta denna soldatsvärm ölver Berli; man begynte ändtligen frukta att frågan vore om eu fullständig reaktion och om nationalförsamlin gens upplösning, så snart holvet i Österrike bunnit expediera Wien, Dessa farhågor och uppretelser alstrade slutligen pöbelupploppet vid skådespelshuset, den 34 Oktober; gatudemokratien frambar det så länge väntade svepskälet; reaktionen fick jubilera öfver att pöveln ändtligen räckte bojan, i hvilken Berlin skulle öfverantvardas åt sabelstyrelsen. Under förevändning att nalionalförsamlingen icke mera vore trygg i det sanarkiska Berlin, trädde mi nisteren Brandenburg genast upp med ett stalsstreck: den befallde, m delst en ksbinettsorder, att nationalförsamlingen skulle förflyttas till staden Brandenburg, som sjelf sedan högtidligen protesterat mot denna laglösa befallning. Huf. vudorsaken till statsstrecket var emellertid den tro, som vunnit insteg vid hofvet, att det; demokratiska partiet hemtade sin förnämsta näring från den demokratiska sinnesstimningen i bufvudstaden, Samma dag som upploppet vid skådespelshuset inträffade — d. 31 Oktober — hade också nationalförsamlingen — som kort förut undandragit konungatiteln tilläggsorden med Guds nåde — aflyst adelstitlar och ordgar, och derigenom på det yttersta uppretat, ilskan och raseriet i Potsdam. Nationalförsamlingen bade genom denna onödiga kraftyttring så djupt angripit grundvalarne för envåldsmaktens stödjepelare, att hofpartiet tydligen såg sig nå BHödgadt att antingen slå till, allt hvad det förmådde, eller ock sjelf duka under. Kamarillan föreställde konungen att när adelstitlar och ordensvärdigheter icke mera skulle officiellt begagnas, då gällde det hans krona. Kamarillans minister beslöt orubbligt att våga. det yttersta, och trodde sig förr binna med Berlin; nåtionalförsamlingen och frihetsandan i hela landet, än det i sjelfva verket lät sig göra. Ty, i stället för att uppresa barrikader och inläta sig i en ursinnig galustrid med soldatesken, åsåg Berlin helt fredsamt huru Wrangel intågade med sin här i hufvudstaden. Man bade fast beslutat att icke mot kronans statsstreck ställa något annat motstånd än ett passift; äfven af det skälet, att man insåg svårigRR R— LL 0 FO mio CA var det naturligt att cå förhöll sis I