Aftonbladet – 27 november 1848, sida 2

nde: ;Den är laddad och klickar aldrig). Derfter framdrog han en ofamilig knif och bad Le Blond med fingret pröfva dess egg, anmärkande med detsamma att den var utomordentigt hvass: Jag känner mig ej det ringaste hågadp, sade den förfärade Le Blond, och tror det på ort ord. Men hvarför alla dessa förberedelser ?, Vid första buller ni görs, svarade manneu kallt, vid första rörelse ni visar, skall jag hafva den äran placera denna knif mellan edra refben eller sända en kula genom er bjerna. Det gör mig ondt att vi måste lefva med hvarandra på så peremptoriska vilkor, och för er egen sak, måste jag bedja er binda en näsduk för edra ögon, ulls jag tillsöger er att åter öppna dem.n : Men hvarföre?, frågade Le Blond: Emedan vi är mina fånge, herren, svarade bans vildsinte ledsagare. Samtycker ni att bifva förbunden eller .? Han satte knifsudden några tum från den unge mannens bröst. I en dylik belägenhet är undergifvenhet en nödtvungen sak, Bindeln tillsattes så konstmessigt, alt ej en skymt af dagsljuset kunde märkas. Huru länge resan räckte är omöjligt att säga; Le Blond sjelf kunde ej en gång gissa det. Han vakade och sof, och drömde och vaknade igen. Hans största ängslan var att icke veta hvad de ämnade göra med honom — hvart de förde honom; men i dessa båda punkter lemnade hans följeslagare ingen upplvsni ysning. SOM FÖRUT! Vagnen stannade bastigt och Le Blond befalldes stiga ur. Syner af skarpa knifvar och laddade pistoler vexlade snabbt för hans förbundna ögon. Vagnen rullade emedlertid sin väg, lemnande honom stående blindhbock och rädd att vidröra bindeln, i fall hans förfärlige följeslagare skulle sätta sin hotelse i verket. Slutligen, då ban ej förnam något ljud, lyfte han Jångsamt på näsduken; men var meningen att se omkrivg sig, kunde han lika gerna hafva behållit den på. Det var beckmörkt, och Le Blond trodde till en början att han