Aftonbladet – 27 november 1848, sida 2

skarne kalla gemäthlich, som man ofta träffar hos hr Jolins sångmö. Studentvisan sjöngs på den bekanta melodi, hvilken slutar med refrängen: ,edite, bibite collegiales, post multa secula pocula nullan, och var serdeles vacer. Nu några ord om tafvelexpositionen. Denna är i år rikare än någon af de tvenne föregående, och innefattar 82 taflor af svenska samt 98 af utländska, äldre och yngre konstnärer. Dessutom 30 teckningar, afbildande Byströms förnämsta arbeten efter originaler, ritade i Rom; och hvilka äro uppsatta i ett särskildt rum kring hans och Thorvaldsens, med lager omgifna porträtter. En fullständigare öfversigt af en så betydande samling fordrar en särskild artikel; dock kunne vi icke lemna detta galleri, utan att med några ord nämna några af de förnämsta styckena. Genast vid inträdet fänglas: uppmärksamheten framför allt annat af Södermarks porträtt af Jenny Lind såsom Norma; hel figur i naturlig storlek. Det har förut blifvit nämndt, att detta stycke var det sista, som den utmärkte konstnären hann måla färdigt. Det är möjligt, alt de med konstens technik bemmastadde ännu kunna finna något i en eller annan mindre detalj återstående, att målaren sjelf haft en eller annan obetydlig touche att tilllägga vid accessoirerna, om han fått lefva; men all lust att söka efter sådana anmärkningar försvinner för det mäktiga intrycket af det bela; och såsom artistisk inspiration, såsom ett fullkomligt återgifvande af naturen i ett af dess storartade idealiska momenter — och hvem är rikare begåfvad med sådana än Jenny Lind? — står denna tafla utan tvifvel högst ibland allt hvad den store målaren lemuat. Denna tafla utöfvar nästan samma effekt vid expositionen, som Jenny Lind sjelf på scenen: den tilldrager sig och absorberar så företrädesvis uppmärksamheten, att ögat efter en flyktig blick på de omgifvande sujetterna, alltid återkommer och stadnar qvar vid den älskliga bilden. Det må derföre äfven ursäktas, om vi nu dröjt dervid, oakiadt meningen här icke varit att lemna någon recension. Men hvar och en skall icke kunna annorlunda. Se den exalterade Normas blick och ställning, i den blandning af stridiga och stormande passioner, som talar i uttrycket, men der likväl en tjusande och uppoffrande qvinlighet är det öfvervägande: de i en obeskriflig glans strålande ögonen — och allt detta återgifvandemed den fullkomligaste trohet Jenny Lind, sådan vi sett henne på scenen i ett af sorgespelets mest poetiska ögonIblick: — ni bar ofta önskat at kunna fasthålla deita ögonblick, för att läsgre kunna njuta det mäktiga intrycket deraf... Denna önskan är realiserad genom Södermarks : tafla; och likasom ämnet var på en gång det tacksammaste, men uppgiften en af de svåraste, så jär kopvstverket äfven ett af de mest lyckade, som någonsin utgått från en svensk målares I pensel. i Utom denna tafla finner: man dock äfven flera andra porträtter, värda mycken uppmärksamhet. Hr Wetterbergh är en målare af geni, men mot hvars alster tan förr haft gällande skäl att anmärka en alltför stor ovårdsamhet om kolorit och detaljer. Det gladde oss mycket, alt på denna exposition af ett porträtt, föreställande hr G. Stephens, finna bekräftadt hvad vi alltid trott, nemligen att hr Wetterbergh är kallad att blifva en betydande kounstnär, om han blott vill bemöda sig för ett sådant ändamål. Nyssvämnde porträtt är ganska berömvärdt, och hr Stepheus, med sitt stora svarta skägg och den gråa dalkarlsbatten Ipå hufvudet, tager sig ganska väl ut äfven såsoin tefla. Vi skulle önska att kunna fälla ett lika ltördelaktigt omdöme, angående ett annat porträtt af br Wetterberghs hand. — Hr Staaf bar äfven lemnat tvenne porträtter, af hvilka det ena, som föreställer hr F. Wohlfart i bröstbild, Imed en röd grekisk mössa på hufvudet, är ganska lyckadi; det andra, föreställande fru Gelorgina Wilson, är icke heller misslyckadt, men luppgår på likhetens vägnar icke mot det nysslnämnda. — Hr Andersson är en målare som Igår framåt med säkra steg. Han har lemnat fyra taflor, och deribland tvenne porträtter, hvilka vittna om både omsorg i utförandet-och konstnärsinspiration. Ett porträtt af kammarljunkaren Pontin, afmålad i sin morgonrock och i ett ögonblick då den unge mannen synes Astadd i författarefunderingar, möjligtvis sysselsatt med någon prisskrift till svenska akade-Imien, är rätt väl utfördt. Det ligger någonting laf statens väla uti denna på en gång djupsinlIviga och blaserade blick, detta drag af Får -Igål, omkring munnen, hvilket är lyckligt uppIfattadt af konstnären. — Ett porträtt af kapten Stjernsvärd, såsom fransysk officer, jemte ERE SSE AT I RANE TEESE SRA rr AR EERO