Aftonbladet – 27 november 1848, sida 1

i FP. DASTMANS uti buset AS 8 i hörnet af Hornsoch el. eftermidd. RR EEE RER ERE ERE RR således, tillika med läkaren och erforderlig personal, blifvit förlagdt i karantän. I afseende på de sjuka har läkaren yttrat sig, att den sist insjuknade bestämdt har cholera, ehuru i!lindrigare grad, och att den i Riga insjuknade troligen haft samma sjukdom samt ännu är lidande utaf följderna deraf. De äro sedan i nait och i deg sämre; synas dock kunna öfverstå krisen.n 3:o0 Telegrafrapport från Djurhames karantänsplats den 25 Nov. 4848: De båda å sjukhuset intagne patienternes tillstånd är nästan oförändradt; uppkastningen är i aftagande. ÅA fartyg i karantän är helsotillståndet godt. — Den i går hitkomna danska post medförde tidningar från Köpenhamn för den 24 dennes. Den vigtigaste nyheien derifrån är, att generalen Oxholm afgått till Loudon för att meddela brittiska kabinettet den danska regeringens afsigter i afseende på afgörandet af de siridiga punkterna, Grefve Reventlow, som är dansk minister i London, lärer icke komma ait dit återvända förr, än han kan medföra fullständiga iostruktioner. — I Götheborgs Handels-, och Sjöfartstidning tillkännagifves, att nämnde tidning blifvit försåld till herr J. Sandvall, som förut utgifvit Jönköpingsbladet,, Den nye egaren lärer ämna att utvidga tidningens format, utan alt priset förhöjes. — Sednaste numret af Fahlu tidning innehåller en insänd artikel, med titel: Till stiftets t nationalförsamlingen orepresenterade presterskap. Uti denna artikel, som ännu ej synes afslutad, förekomma några energiska reflexioner öfver orsaken till det slapphetsoch lojhets-tillstånd, hvilket synes hvila öfver både regering, riksdagar och allt som hör tll det offentliga lifvet i vårt land. Författaren söker denna orsak i folkets isoleringstillsiånd och brist på ömsesidigt meddelande af sina tankar, och yttrar häröfver bland annat följande: Men hvar är då folkets vilja framlagd? Har den framträdt med sådan energi, att regeringen verkligen kan se, att det är fullt allvar med dess fordringar? Man svarar: Folkviljan har framträdt genom tidningspressen — i nationalförsamlingen — i petitioner. Regeringen kan ej så undgått lära känna den. — Vi invända: ingen af dessa t-enne organer har likväl ännu framträdt med den fasthet, kraft och samstämmighet, att man deraf kan sluta till annat än att blott missnöje, oro och längtan efter något annat eger rum ibland folket; det monster, som desse makter hittills framkallat under namn af folkvilja, är väl fruktansvärdt till sin gestalt, men dess anlete är dock inhöljdt uti moln; dess röst är ett dån af orediga hotelser och fordringar. — Pressen — riksdagen — petitionen — alla hafva de framträdt liksom med en slags rädsla för att stöta på patrull; konsiderationer och koncessioner af tusende slag hafva spökati deras hjernor och gifvit dem ett ängsligt och förvridet utseende när de i ,undersåtligaste ödmjukhet vågade inför thronenu framställa sina förmenanden. — Koncessioner! Hvad, ät hvem är folket skyldigt göra koncessioner? Bevisar ej detta, att folket antingen ej vet hvad det vil! — eller ej vill hvad det vet? — Om man vet sina anspråk stödda på sanningens och rättvisans grundyal — bör man yäl då, har man då rätt att dervid göra koncessioner åt några individers småsinne, som vill vara sämre än det allmänna? Vår tanke är derföre: att när folkviljans ofvannämde trenne organer kunna framställa folkets vilja klar, stark och enhällig — då måste det gamla falla. Huru mycket återstår dock dessförinnan! Det ligger ej i vår afsigt att vilja framhålla detta allt; blott det må oss tillåtas hvad pressen vidkommer: Så länge pressen ej emanciperat sig ur all hofoch partitjenst, och deremot invigt sig odeladt åt folkets h-liga sak; afsvurit att uppoffra detta väsendtliga för det tillfälliga — tidningspolemik och enskildt gräl; så länge den ej vidtager den förändring i sioa operationer att, i stället för att samtidigt arbe:a i allt, arbeta med alla krafter för en sak isär, samt slutligen så länge den ej sätter sig i omedelbar förbindelse med folket och liksom från dess hjertan hemtar sina inspirationer (ur klubbar och sällskaper), så länge tro vi den ej med skäl kunna klaga öfver att förgäfves hafva arbetat. Må vi nu fästa oss vid representationen och dess verksamhet. Om våra nuvarände riksdagsmän kunna anses till någon del representera folket, så är let i sanning helt och hållet ett verk af slumpen. 5e blott på huru valen tillgå i de trenne stånden. Åger väl den ringaste samverkan rum emellan fo;terlandsvännerna? Har väl den valde på något sätt gifvit någon garanti för sina politiska grundsatser? År det ej med rigtig skuggrädsla pressen någon enda gång gilver en vink om hvar Natioens man, står? — Huru skall väl patrioten lära änna folkets vilja, om ej vid möten och banket7 UT NN — tenn