Aftonbladet – 25 november 1848, sida 2

Le Blond lofvade att till dess hafva slutat lla sina anordningar, ty, tänkte han för sig jelf, ohvad har jag att boppas på, om Jacqueine ej kan blifva min? Bättre att dö — vättre att göra hvad som belst. Det kan ju Pj vara uågot ondt i att försöka.n På utsatt tid var allt i ordning. Han hade meddelat Jacqueline sina förboppningar, och skiljts från henne med löften om enighet och lysande utsigter för ett lyckligt återseende. Boden tillslöts, Le Blond satte sig vid Abubekers sida i en vacker resvagn och afreste från Namur midt i vatten. Första smällen af postiljonens piska ljöd just som klockan i katedralkyrkad slog tolf. SKATTLETNINGEN. Främlingen förblef oförändrad : lika kall och fåordig som i kafferummet i Namur. Hela dagen tillbragtes i den tätt tillslutna vagnen, under många hästombyten. Vädret var regnigt och kulet. De stannade ej en gång för att intaga förfrisknivgar, utan åto och drucko i vagnen, På aftonen togo de in i ett ensligt jagihus, eller något dylikt midt i en skog. Ew äldre man, klädd i en prydlig, men förfallen uniform, emottog de resande och förde dem till ett rum, hvars söndriga fönsterrutor, lappade med pappersremsor, ganska väl öfverensslämde med de trasiga lemningarne af de en gåvg lysande tapeterna som hängde utåt de fuktiga väggarne. Sedan en eld blifvit antänd, inburo Chaldderns betjenter vin och något kall mat, medan ett par madrasser lades på golfvet. Skola vi tillbringa natten här? frågade Le Blond, seende omkring sig i det otrefliga rummet med en nedslagen uppsyn. Ruinerna af Valerien des Anges äro blot