Aftonbladet – 25 november 1848, sida 2

icke heller skulle en enkedrottning och en militärisk konseljpresident hafva köpslagat med amerikanerne om Cuba. Men lord Palmerstons råd smskade naturligtvis icke general Narvaez. Det skulle i främsta rummet bafva beröfvat honom den i pekuniert hänseende lockande spekulationen med Cubas försäljning; och det är pu, mindre än någonsin, förundransvärdt, att han begagnat närmaste förevändning att göra sig af med sir H. Bulwer. Men Times räsonnerar så, att det var en mycket oriktig politik af lord Palmerston och sir H. Bulwer att förorda en konstitutionell och liberal styrelse. Enligt the Times borde det engelska sändebudet hafva kastat det liberala partiet öfverbord, instämt med Narvaez och smickrat honom, gifvit brittiska regeringens bifall till bans planer och militärstyrelse, genom denna låghet förvärfvat maktinnehafvarnes tacksamhet och, genom att ställa sig i detta förderfvade och tyranniska hofs leder, skaffat sig större inflytande att hindra försäljningen af en så vigtig del af de spanska besiuningarne. Times glömmer likväl, att man icke genom hallmesyrer kommer någon väg med sädana styresmän som Narvaez. För att ega något inflytande vid ett spanskt inkonstitutionellt hof, måste ett sändebud vara delaktigt i hela dess politik och snikenhet, och göra såsom de franska sändebuden gjorde i den spanska förmälningsfrågan: taga sin andel af den vanära och de millioner, som utgjorde priset för drottningens lycka och tbronföljdens öfvergång. För vår del lyckönska vi Evgland, att icke hafva något inflytande vid ett sådant hof, som det i Madrid. Hufvudltelet hos vår styrelse har varit, och är ännu, att den för mycket sträfvar efter ett sådant inflytsnde, i stället för att iakttaga en värdig likgiltigbet och vägra att på något sätt inlåta sig med hof, dynastier eller partier. Vi hafva olyckligtvis blifvit ipsnärjda i Spaniens och Portugals politik, hafva garanterat trover och infört konstitutioner. Attreda oss ur denna kbärfva är vår första pligt, och vi borde vara Narvarz mycket förbundna för det hen satt oss i tillfälle att afbryta all gemenskap med spanska hofvet. Sir H. Bulwers enda ursäkt för det ban gifvit råd, är att spanska regeringen begärde sådana af honom. Och om icke handlingarne och undersökningarne om denna sak till alla partiers tillfredsställelse visat, att sir H. Bulwer icke hade intervenerat, skulle vi varit de första att fördöma honom. Som det nu är, måste vi beklaga, att han gjorde sig mödan att gilva konstitutionella råd ät personer, hvilka anse maktens innehafvande allenast för en grufva att taga guld ur, utan att fråga efter sättet. Men sådana råd som Times — hvilken vill att vårt sändebud icke allenast skulle hafva afhållit sig från att protestera för konstitutionalitetens skull, utan älven tagit del i ett despotiskt och demoraliseradt hofs låghet, samt godkänt en militärstyrelse, för att vinna inflytande bos diktatorn — är en så usel politik, så osmakliga och vanhedrande råd, att vi icke trodde det en engelsman skulle kunna yttra sådana, eller en engelsk skriftställare gilla dem. Vi hiberale äro högst angelögne att göra gällande den lagen, att ett land icke må intervenera i ett annat lands inre angelägenheter, äfven om det vore till befrämjande af fribeten. Men när vi det göra, som icke kan ske utan på bekostnad af vår egen känsla, måste vi på samma gång se till att icke nonintervention för friheten förvandlas till ett stärkande af absolutismen, och att våra sändebud, förbjudna att kompromettera sig, äfven för en konstitutionell sak, icke derigenom blifva förvandlade ull skaffare och hejdukar åt Christina och Narvaez,