ning, om man så vill kalla det, inträffade i Wien. Men hvad hver orsaken dertill? Jo endast det numera tillräckligt bevisade faktum, att hofvet och kamarillan förrädiskt arbetade på att öfverändakasta den nya sakernas ordning och måhända åter lägga de gamla bojorna på friheten, Hvad Berlin angår, så har folket, fastän svårt hotadt af reaktionen och seende sin nationalförsamling jagad från det ena stälet till det andra, icke låtit förleda sig till några excescer, utan iakttagit en i sanning exemplarisk moderation. Och nu bånat det på köpet derför af Tiden!! Sammanlägger man alla dessa facta, så påstå vi att det knappt är möjligt att ens tänka sig en bevisning, som på ett mera bindande sätt, eller med mera talrika, enstämmiga och betydelsefulla sakförhållanden tillintetgör reaktionärernes falska och bycklande insinuationer, att värman för frihet och rättstillstånd i statsskicket skall leda till anarki och upplösning, eller att bändelserna varna mot införandet af liberala grundsatser. Men detta vilja reaktionens skriftställare aldeles icke höra talss om. Lik ugglan om natlen, upprepa de oupphörligen samma skrän. Och vill man veta huru de på sin sida första fribeten, så behöfver man blott genomläsa en artikel i Tiden för sistl. onsdag, der åklagaremakten jemmerligen anropas att sätta sig irörelse emot reformvännerpas sällskap; — hvilket karakteriseras såsom det der gjort till sin buppgift att uppbäfva grundlagen på ett anna! sätt, än den sjelf derom förordnar, och hvars öfverläggningar ställas i bredd med upproriska skrifter, som sortera under missgerningsbalken. Man kan visserligen skratta åt sådana utgjutelser, der det ömkliga öfvergår i det löjliga; men de hafva i alla fall sin betydelse såsom uttryck af ännu i vårt land befintliga tänkesätt bos en fraktion, hvilken ännu ingalunda ir utan inflytelse inom en del af det s. k. högre umgängeslifvet och inom de privilegierade stånden vid riksdagarne.