Aftonbladet – 25 november 1848, sida 2

tillvaro vi icke ens förr än genom utdraget ur Tiden afvetat. Men framdragandet af dessa misstag — hvilka på visst sätt kanna täfla med de ännu mindre förlåtliga glupska bockar , hvilka geografen Palmblad gjort om Norge, mi tidskiifien: Lösning för bildning och nöjes — och hvilka man måste beklaga att hr Mögge låtit komma sig till last, då han för öfrigt innehar ett ganska aktadt namn bland Tysklands litleratörer, synes likväl icke hafva varit Tidens hufvudsak. Denna ligg:r påtsgligen uti sjelfva förordet till artikeln uti Tidens thorsdagsnummer, och består deruti, att skildra de statsmän, som på sednare tider arbetat på rättstillståndets införande i Tyskland, men i synnerhet Rotteck och Welcker, såsom ytliga och platta personer, hvilka i egeoskap af litteratörer och publicister verkat mycket ondt och genom sina bemödanden ur djupet uppkallat demoniska ,makter, om hvilkas krafter och riktning dessa zodtrogne svärmare ivgen aning haft, förv än i den stund de blifva vittnen till förödelsen.n — Denna tanka är ingalunda ny; den är endast ett uppkok på samma stereotypprat, som utgjort de konservatives Scibboleth i alla tider. När desse herrar hafva att göra med personer af det anseende och den karakter, att de icke direkt kunna beskylla dem att af egennyttiga motiver sarbeta på samhällets omstörtningn, så kallas de i stället blinda svärrare, som icke kunna inse hvart deras läror skola leda. Det är alldeles samma språk som fördes af absolutismens argaste seider under restaurationen i Frankrike och af de tyska furstarnes hyrda skriftställare, under den icke länge sedan förflutna tid, då censuren med sin blytyngd nedtryckte yttranderätten och författare, söm i trots deraf vågade höja sin röst för frihetens sak, insattes på Spielberg eller Spandau. Den egentliga utråkriogen hos reaktionens män, då de ännu i dag upprepa ifrågavarande räsonnemang, är att vinna en styrka, för sin sats uti den öfverdrift som i år partielt visa: sig uti de demokratiska rörelserna i Tyskland och Frankrike, och att mängden af dem, som äro färdiga alt taga intryck af de närmaste händelserna och som älska lugnet och ordningens sak, skola derigenom vinnas för deras sats och blifva uppskrämda för följderna af hvilka reformer som helst. För uppnåendet af ett sådant syftemål är den förespeglingen visserligen icke illa beräknad, att sjelfva det liberala partiets chefer nu skulle skygga tillbaka och ångra sig. Det är derföre icke utan vigt att framhålla den blandning af förvillelse och hyckleri, som ligger uti sjelfva utgångspunkten för denna förespegliog. Hvilken bederligt sinnad beklagar icke kränkningarna af andras rättigheter och våldsuppträden, af hvem de än må begås? — Men det reaktionära partiet aktar sig noga att erkänna och vill icke höra talas om, hvad som dock utgör sjelfva bufvudomständigheten i hela denna tvist, det väsendiliga, det ovilkorligt sanna och obestiridliga deri, nemligen att det icke är de liberalas yrkande på reformer, utan furstarnes och kamerillornas envisa och hårdnackade vägran att gå in på billiga eftergifter, som ensarot framkallat de nuvarande svårigheterna. Det bar redan ofta blifvit sagdt, men tål dock vid att ånyo upprepas, att om Ludvig Filip och hans minister i Frankrike hade, ännu i början af detta år, gått in på de högst måttliga fordringar på reformer i fransyska vallagen, som då framställdes, så hade någon republik der icke kommit i fråga. Denna slutsats framstår t. o. m. såsom en sjelfklar följd af de konservativas eget påstående, att de republikanskt sinnades antal före Februari-revolutionen var ganska inskränkt; i samma mån som det skulle medgifvas, att de haft rätt i denna supposition, i samma mån måste äfven slutföljden blifva mera bindande. Om likaså, konungen af Preussen, i stället för sitt märkvärdiga patent, som var så egnadt att väcka förvåning och förbittring, hade uppriktigt fyllt sin faders löfte och gitvit folket en liberal konstitution, så hade han — det är icke ringaste tvifvel derom — i detta ögonblick varit föremål för sina undersåtares varma tillgifvenbet; och Tyskland hade i fullkomligt lugn kunnat fortskrida till den enhet, som nu mäste utarbeta sig genom flere kriser. . Dessa äro två negativa bevis. Andra positiva af lika bindande kraft finnas deruti, att deländer, der regenterne utan dröjsmål fogat sig efter folkets önskningar, och utan tillkännagifven motvilja antagit och understödt re!ormens sak, just i följd deraf också undgått revolutionens vådor. Den 3:dje faktiska omständigbeten som bör tagas i betraktande är, att äfven efter revolutionen i Tyskland och midt under det upplösningstillstånd, som i följd deraf kunde anses vara för banden, samt under sjelfva födsloarbetet för bildandet af en ny sakernas ordning, har det omältligt största flertalet af folket likväl uppfört sig med en moderation, som vid så beskaffade förhållanden måste anses svarare beundransvärd. Och när den republiksnska rörelsen i det sydvestra Tyskland inträffade, visade det sig tydligt, att den då ännu hade en ganska ringa sympati för sig bland mäöngden. Det är först helt nyligen, som några beklagliga uppträden af demokratisk öfvergäs