Aftonbladet – 25 november 1848, sida 2

och vi kunna gerna tillägga, ej ringa belåtenhet, ej funnos innehålla sand, utan i dess ställe låg i hvardera påsen femtio louisdorer, nya och glänsande, som om de nyss kommit från myntet. Säkerligen falska,, var bans halfböga utrop, då han skyndade efter vågskålarne. Men vigten var riktig ända på granet, klangen ren som klockmetall och Abubekers heder och rättskaffenhet lika obestridliga som S:t Gadulas helighet. Den arme unge mannen var verkligen att beklaga ; alla hans förmögenheter stodo stilla, och under detta interregnum antogs tillvaron af skatten vid Valerien des Anges, såsom en af de mest autentika tilldragelser både i den heliga och profana historien. Hvad uträkning, tänkte ban, kunde någon hafva att spela honom ett puts, som vore förknippadt med så ofantlig kostnad. Obestämda förhoppningar om rikedom började tränga sig på bans själ ; tonken på att göra anspråk på den rang han ärft etter sin far, på att få kalla det föremål sitt, som för hans oförfalskade bjerta var för mer än en konungs krona. Jacqueline var målet och slutet af all hans sträfvan. Det dröjde ej långe innan han begaf sig till Abubeker, besluten, att nu blifva öppenhjertigare mot honom än förut. Den gamle mannen, som för lifligheten i sina rörelser, ej tycktes kunna räkna trehundra tolf år, emottog honom på det vännskapligaste. . Har ni inlöst er vexel? frågade han. Le Blond bekände sin list, och sedan han gjort en bel mängd ursäkter derför, sade sig nov vilja yppa för honom alla de hemligheter ban egde, hvilket han äfven :gjorde. Han berättade honom allt — hela historien med jasminbersån, lektionerna, misstaget med systrar