Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

dan vi förtärt några hemgjorda bakelser och ett glas körsbärsvin, :stego vi från bordet. Min vän ursäktade sig och gick ut. Straxt derpå syntes i salsdörren en drävg i förskinn och linnerock, och bad att få tala vid patron — och äfven, han försvann, lemnande mig åt den äldsta dottern, som synbart förskräcktes dervid. ,Du har visst gjort den här vackra korgen? frågade jag för att uppmuntra henne, i det jag visade på ullgarnssiraten på bordet. Jan, sade hon, nigande; den är så fal nu, jag gjorde den i skolan.n Och mig gjorde hon ett par hängslenn, afbröt lilla Robert, som var mera diistig än de andra; men jag får inte nyttja dem förr än jag blir stor. Nu bar jag mammas gamla strumpebandx, tillade han, i det ban vek upp västen och visade sannfärdigbeten af sina ord. Systern tog honom, rodnande, i armen och vände honom bort. Nej, kom :nun, sade den så kallade Sofi. Hvem vill följa med och se på hur di skållar smågrisarna ?, och tog ett steg åt dörren. ,Hvarföre ska de skållas?, frågade lilla Ludvig. För den främmande frun skall ha dem till qvällen,, bviskade hörbart Sofi. Få vi med då?, frågade åter brodren i dörren, under det -hela skaran försvann, anförd af en tolfårig och blyg gosse i förfärligt grann väst. Matmodren återkom nu och frågade om jag inte ville gå ned i trädgården. Med glädje antog jag tillbudet. MG Här är så ovårdadt och förfallet, sade min vän, under det vi.gingo gången framåt; och man har heller ingen tid att tänka: på det, eller göra något vid det.n!: v