Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

orgelns för låga stämning: en omständighet, som denna afton mera än en gång kom illa ill pass. — ÅA. F. Lindblads kör med ackompagnement af orgel och blåsinstrumenter (skrifven för högtidligheterna vid aftäckningen af K. Carl Johans staty i Norrköping) är hållen i en ren och storartad styl, och vittnar om en sällsynt förmåga i denna kompositionsgenre. — Maria Siwarts bön, af J. van Boom, som nu följde, är känd och värderad för sin sanna uppfattning af poemets anda, sin talangfulla harmoaiska behandliog. Detta nummer sjöngs af hr Della Santa med ett högst själfullt uttryck, samt förträfflig nyansering i allmänhet. Annu ett nummer gafs af nämnde tonsättare, nemligen ett Benedictus (ur hans bekanta messa), som utmärker sig lika mycket genom gediget arbete, som klarhet och fattlighet. Konsertens 2:dra afdelniog börjades med B. Crusells melodiskt sköna Andante pastorale för klarinett, som af hr Wolter utfördes med smak och utmärkt vacker ton. Egentligen hade detta nummer bort ackompagneras af violinqvartett, hvilket imedlertid vid detta tillfälle ej lät sig göra. — En af aftonens intressantaste företeelser var C. J. L. Almqvists kör O-!. janiman, hvari vi i musikalisk form återfinna samma förmåga att förena det mystiska, fantastiska med denna bländande klarhet, hvilken vi beundra i flera af hans litterära skapelser. — En för sin milda, kontemplativa anda, sitt betydelsefulla allvar märkvärdig komposition af E. G. Geijer (vAftonbetraktelsen, kör) följde härpå. Då man betraktar de musikaliska reliquierna efter denne märkvärdige man, må man väl beklaga det menskliga lifvets korthet, som endast tillät honom att offra ögonblick åt den kooust, för hvilken ban äfven egde en så afgjord kallelse. — Af J.N. Ahlström gafs en komposition (för duett med kör) till Jolins vackra och sinnrika poem till Emilie Högqvists minne. Hr A:s musik är författad med både omtanka och smak, ehuru poemet går för långt inpå reflexionens område för att tillåta en innerligare förening med det rousikaliska elementet. — Solopartierna utfördes af hrr Strändberg och Uddman, bland hvilka i synnerhet den sistnämnde lyckades i föredraget st den reciterande satsen i 2:a strofen. — J. A. Josephsons Pilgrimssång är en enkel, hjertlig komposition, hvilken imedlertid, såsom oss syntes, togs i för långsamt tempo, för att göra någon större effekt. Äfven J. Dannströms sång: Statsfången är väl genomtänkt och utförd, såvidt ämnet, som ej riktigt vill lämpa sig för musikalisk behandling, tillåtit det. Detta oummer sjöngs med ganska lyckad deklamation af hr Uddman. — Stridsbönear (kör för mansröster) af: O. Lindblad tycktes finna mycket bifall för sin klara, lättfattliga och likväl ej vanliga melodi. — J. P. Cronhamns Hymn till fäderneslandet (qvartett med kör och ackompagnement af blåsiostrumenter) är visserligen ej ovanligt originell, men anslår lifligt genom samma anda af friskhet och lefnadsmod, som vi finna uti -haas milhtärsånger. Blåsinstrumenterba ärd anbragte med lyckad beräkning, och det hela förfelade ingalunda sin effekt. — Konsertgifvaren uppträdde slutligen sjelf med en tonmålning för solo och körer, med blåsinstrumenter och orgel, benämnd Striden vid Dyppelbergo. Denna komposition, ehuru tillhörande en i allmävhet föga väl anskrifven genre, har dock en mera artistisk hållning, än flertalet af dylika arbeten, endast att åtskilliga rummer-deri äro nog korta och hade kunnat vidtåla en något utförligare bebandling. Uti skildringen af stridsrustningarne har författaren med mycken fördel anbringat den bekaota melodien den tappre landsoldatenn, och sjelfva bataljstycket utmärker sig genom liflig och verksam rytm, samt rätt lyckade motiver. Det hela slutar med en vacker och väl satt koral. X Konserten hade ett talrikt auditorium, som. efter hvad man har anledning att tio, också fann sig tillfredsställdt, och utan tvifvel skulle ett framtida företag i samma anda ej röva mindre deltagande och uppmuntran: — U— Wm NHR ARR I min når