Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

HERR PETTERSONS KONSERT I STORKYRKAN. ) Herr Petterson är en bland dessa konstnärer, som göra en anspråkslöst gagnande verksamhet till sitt lefnadsmål. Sedan ban under en längre tidrymd med en redbarhet, som ej ullåtit honom något jägtende efter popularitet, skött sitt kall såsom sånglärare härstädes, har ban nu för första gången inför en större allmänhet uppträdt såsom konsertgifvare och komponist, och man kan väl säga, att försöket i båda afseenden blifvit krönt med framgång. Konserten hade ett eget intresse derigenom, att dess repertoir uteslutande upptog fosterländska kompositioner, och det smakfulla arrangementet beredde derjemte det estetiska sinnet full tillfredsställelse. För öfrigt säger det sig sjelft, att programmet ej kunde upptaga ens alla de vigtigaste svenska tonsättare, och valet, som uteslöt all rangordning, utvisade, att förbigåendet icke innebar något misskännande af de förbigångnes talanger. Vi hoppas fastmera, att vid ett framtida förnyande af detta företag finna månget för den inhemska konsten betydande namn, som vid detta tillfälle måste saknas. Konserten öppnades med en af kongl. 2:a lifgardets musikkorps väl utförd ouvertyr af A. Randel. Denna komposition, ursprungligen skrilven för stor orkester (till operetten pFiskarstuganp) utmärker sig genom vackra möotiver och en lika konstrik, som populär behandling deraf; skadå blott, att man vid detta tilltälle uteslöt der: intressanta sats, som innehåller en kombinåtion af de båda bufvudmotiverna. — Af den alltför tidigt bortgångne E: Brendler, hvars kompositioner lika mycket bära prägeln af hans snille, som af hans älskvärda hjerta, börde man bön-kören med duett ur Ryno. Detta ypperliga nummer innebar för mången en serskild erinran om den förevigade tonskalden: det var nemligen vid hans jordfästning, som man sista gången på detta ställe hörde dessa toner. — Solopartierna sjöngos af en musikälskarinna och hr Lundberg, och det bela gafs på ett värdigt sält. — Af J.E. Nordblom, som skänkt oss en så rik skatt al sköna melodier, hade man valt den bekante Rondou: Jag flyr till dig,. Detta nummer — ett stycke af klassiskt värde — frambragte denna gång imedlertid blott ringa effekt, dels emedan sångaren (hr Strandberg) ej var serdeles vid röst, dels i anseende till det alltför släpiga tempo man valde. — Bland de båda körerna af G, vann isynnerhet den första (Farväln) med rätta mycket bifall för sir vackra, ehuru enkla melodigång. — Derefter följde Bardens sång) (för baritonröst och obligatvioloncell, med ackompagnement af orgel och kontrabas) af W. Bauck. :Solopartiern: atfördes med lif och känsla af brr Lundber; och Mollenhauer, och om violoncetlen föreföl vågot matt i tonen, så låg orsaken deri, at iostrumentet måste nedstämmas i anseende til ) Införandet af denna artikel har genom tillfällige hinder blifvit något fördröjdt.