Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

cen fråga om, buruvida det icke ligger en oörrätt mot det allmänna i att se saken på detta sätt, likasom huruvida det icke kunde antagas alt ett någorlunda konseqvent beifrande af lögnen och förtalet, när de gå för låvgt, skulle slutligen hafva den helsosamma verkan att stäfja okynnet och lägga ett band på det irelösa skriftställeriet. Vi kunna icke nu afgöra denna fråga, och vilje icke ens deröfver yttra något bestämdt omdöme; men hafva dock ansett ett lämpligt tillfälle vara för handen att vidröra den i anledning af den till oss insända artikeln, hvaraf blott den sednare delen, såsom förut nämndes, här införes, så lydande: Sedan jag nu talat om Aftonbladet, må det tillåtas öfvergå till ett annat. Ur en viss synpunkt är det lärorikt att åse, huru den konservativa och dermed i systraförbund stående diffamatoriska pressen, eller hvad man kunde kaila skandaltrycket, nu börjar vrida och vända på sig, hkasom det genom sina obäkliga och superlativa konvulsioner mot årets slut tvingades gifva tillkänna att det är på väg att mista andan. Söndagsbladets excesser i sina begge sista nummer, uppkokade på ryktet om Aftonbladets försäljoiog, lemna härpå de evidentaste exempel. Det märkliga inre sambandet emellan Söndagsbladet, såsom representant för skandaltrycket, och den konservativa pressen, visar sig af flera ganska egna fepomener, hvaraf jag nu endast må påpeka några. Söndagsbladet pläderar starkt för den röda och blodiga republiken, under det att de skymfligaste tillmälen uttalas öfver den sansade och ordeniliga demokratiska styrelselormen, och allt. som dertill nalkas eller söker vinna konsistens, såsom förnuftig förbättring, Hvsd kan vara upplösningen på gåtan af en så förundransvärd inkonseqvens, af en så fullkomlig orimlighet, som att i den ena spalten upphöja demnsokratien till skyarne, och i den andra häckla ned densamma? För att lägga denna tvetydighet och dubbelbet i det klara, skall jag blott citera följande ur Söndagsbladet för den 49 November, Här låter första stycket i bladet sålunda: De krönta hufvudena fortfara nitiskt i sitt apostlakall att göra proselyter åt republiken. Kung F:rdineand började först denna bäna, och visade med framgång huru verket skulle gripas an. Med lazzaroni och lejda schweizare, med bombardementer, blodbad och plundringar har han predikat repubiiken i sitt eget land och på Sicilien. Derefter omfattade kejsar Ferdinand i Österrike det modetrna apostlakallet och dref omvändelseverket i än större skala. Biträdd af sina under-missionärer Windisch-Grätz, Je!lachich, Radetzky och Auersperg, med kroater och krabater af alla slag och tungomål, har han i eld och blod döpt wievare, böhmare, Ungrare, italienare och gallicier till republikaner, och tusende sinom tusende, som sågo dessa apostlagerningar, omvändes i sitt sinne, och bekänna nu med hela sin själ och af hela sitt hjerta republiken. Sist kom konung Fredrik Wilhelm i Preussen, eller kung Cliquot, som ban äfven kallas. Han är den envissste och ihärdigaste apostelen, samt har derföre äfven haft denstörsta framgängen. Under det den preussiska nationalförsamlingen i Berlin med en beundransvärd hållning och outtrö:tlig långmodighet kämpat för att upprätthålla och bevara monarkien och endast steg för steg låtit drifva sig utom lagens förskansningar, rasar konung Cliquot såsom en rigtig Don Quichotte, för att slita alla de band och utplåna alla de vanor och böjelser, som annu fästade hans folk vid den monarkiska ordningen eller: oordvingen. Och en sädan ande kan ej misslyckas. Judarne trängdes vid Jordan omkring Johaones Döparen. för att blif. va döpta af honom. Vid Weichseln, Oder, Elben, Weser och Rhen blifva oräkneliga skaror nu republikaner, då de se och förnimma: Cliquots: gerningar och höra hans ord. Under det att regenterne förstocka sina: hjertan såsom kuopg Farao, för att slutligen omkomma i det röda hafvet, och den monarkiska reaktionen på detta sätt i Tyskland och Itelien oföstrutet går republikens ärenden, arbetar också dermed hand i hand lika oförtrutet penningeväldets reaktion i Frankrike, och bricgar med hvarje dag ett stycke närmare den sociala republiken, som troligen kommer att gifva sista uppslaget och slutliga lösningsordet åt tidehvarfvers gåta och chaotiska rörelser. Äfven konungen af Danma:k, som en tid bortåt af alla konungar varit den mest populära, efter att bland kronprinsar hafva varit den mest impopulära (i andra länder har man erfarit ett alldeles motsatt förhållande!) tyckes helt bastigt hafva blifvit angripen af den monarkiska influensan eiler den kamariila-epidemi, som pu grasserar som bäst bland Europas krönta hufvuden. En ministerkris, den inger enade, har helt oväntadt uppstått, och hvad deraf följa kan, visar sig väl snart. Handelserna fortIskynda raskt; tidens vingar hafva blifvit. fullljedrade. . I trettiotvå år har Europa baft en djup fred, endast afbruten af franska infallet i Spanien 1823 . och turkisk-ryska kriget 1829, den längsta fred som Tverldsbistorten nigonsin omtalar. — Under detia fredstillstånd hafva Europas regenter likväl haft en och en half million soldater ständigt i vapen, som kanske kostat mer än tvä milliarder hvarje år att unde:hålla och som utsugit folken intill bara benen. IHvartill har hela detta syndiga militär-prål gagnat under en sådan fred? Dagevs blodiga tilldragelser i Wien, Pasis, Berlin, Neapel, Messina, Prag, Lemberg, Milano och så många andra ställen visa nu betydelsen deraf. Att göra proselyter ät republiken, är upplösningen af gåtan. Napoleon profeteTrade på S:t Helena, att inom femtio år hela Europa skulle vara ryskt — eller republik!n I) När genom denna captatio benevolentie framåtskridandets vänner skola vara vunne, kastar sig Söndagsbladet litet längre fram samma dato in på en helt annan bog. Förnyadt klander af