Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

7: da iote, som är oberoenden, sade hon, pochp, i det bon betraktade mig från topp till tå och förstulet nöp i min sjal, så goda omständigbeter.n Vi pratade ännu en stund i likgihiga ämnen, som dock. visade mig, att min barndomsvän blifvit en total hvardagsmenniska, utan förmåga att höja sig en hårsmån ur gruset, der ett hårdt öde nedtrampat henne och förjagat all finare känsla, alla högre och Jjusare tankar — och väl var det, ty bon skulle annars varit dubbelt olyck ig. Nu kom pigan med kaffet, som hon ned ovanda och klumpiga f2soner nedsatte framför oss på bordet. Efter en stund iofann sig af ven den så kallade patronen, med tydliga spår efter en middagssömn på sitt dåsiga och simpla ansigte. Han talade om skörden och sina kor och oxar, om landsvägarne i riket och bur drygt det är att vara rusthållare; utgöt sin förbittring öfver uniformsförändringen och mera sådönt, till dess han afbröts af barnen, som uppsökt oss och nu samlades kting kaffebordet med snåla blickar. ,Kära dun, sade modern ängsligt; ropa på Engla, hon är i bryggbuset der borta, och bed benne ta syskonen och ge dem kaffe der inne.n Mannen reste sig upp och skrek med thordönsröst: Eoglalb Den äldsta flickan kom springande och tog hand om skaran, oaktadt deras knot och invändningar, och vi voro åter i ro; men det varade icke länge. Den ena drängen efter den andra kom och oroade värtden, och pigor i alla möjliga otrefliga kostymer och ansigten gjorde anspråk på fruns uppmärksamhet. För att lätta min väns naturliga farbågor, slog. jag fram om nödvändigheten att fara mor