Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

ranligt saknas i dess räsonmemang just corpusk lelieti eller bevisningen att de premisser, hvar-lt från den utgår, verkligen äga sin tillvaro an-!c norstädes än i Tidsskribentens feberaktiga fan-la asi. I stället att dyka ned uti äckligt ord-lc svammel af extrema fraser och utrop hade Tidens bordt visa i hvad hänseende laglighetens väg l3a blifvit frånträdd af Reformvännerna; men nå-jä got ditåt kommer icke i fråga, utan i ställetl!g följer Tiden Söndagsbladets metbod och ställerly sig, lik illa uppfostrade, ondsinta ungar, att: tjuta och stampa allt hvad tygen hålla. Me-j, thoden är beqväm, men har det lilla obehaget,l att ställa sitt subjekt på åtlöjets piedestal. ls Som uti Tidens bramarbaserande likväl finnes. ett och annat som kan vara af natur alt påkalla eu allvarsammare tillrättavisning, torde vil: en annan dag återkomma till detta kostligal opus. ; — — Ean insändare eller korrespondent, som l visar sig vara en vän af Aftonbladet och de grundsatser det förfäktar, har tillskickat red. l! en artikel, innebållande dels ett varmt uttryck af ovilja och förakt för några låga och smutsiga oqväden, som i de två sista numrorna afl. tidningen Söndagsbladet förekommit både motl Aftonbladet och dess redaktörer serskildt, samt il synnerhet mot regementspastor Almqvist, dels ock ett slags revy af Söndagsbladets sista nummer i det hela, hvaraf insändaren drager slutsatser i afseende på det samband, som synes ega rum emellan Söudagsbladets råa marktscbrejarton, och en viss politisk taktik emot de liberala ideerna från andra håll. Vi införa här nedan den sednare delen af den insända artikelo, bvars sammanställningar äro rätt träffande och torde interessera läsaren, men uteslute den förra delen, och inskränke oss i det afseendet att förklara insändaren vår förbiodelse för dess välvilja. Att ingå i något slags försvar tör Aftonbladet eller dess medarbetare emot Söndagsbladsinfamier, vore utan tvifvel ett lika otacksamt arbete, som det är öfverflödigt. Det har redan kommit så långt, att den hyfsade delen af publiken anser det nästan säsom en skam att läsa en tidning, så underbaltig både till moral och skrifsätt, som nämnde b!ad. De flesta af publiken känna dessutom tillräckligt dess antecedentia och veta, att ursprunget till dess uppkomst och fortfarande är, ait en yngling, som genom sitt eget uppförande hade råkat i olycka och blifvit stängd från sitt första tillämnade vite genus, tilgripit detta skandalskriftställeri såsom en födkrok till sin räddning, samt utan grundsatser, likasom utan underbygnad, och icke ens egande medelmåttiga skolstudier, nödvändigt måste dels falla ett rof för egna förvillelser och för begäret att göra uppseende med de enda medel som kunna stå hans inskränkta förmåga till buds, dels blifva ett verktyg för illsluga ränkmakare, som kunna finna tjenligt att för partiändamål begagna enj person och en penna, som visar sig färdig att framrusa i hvad riktning som: helst. Det är icke vår mening att vilja lägga sten på börda genom omförmälande at nyssnämnda antecedentia i och för sig sjelfva. Hade Söndagsbladsutgifvaren sökt att genom en avständig hållning, sant genom aktning för andras rätt och för de pligter, som åligga en Kvar, hvilken framträder inför allmänheten, åtminstone i likalhög grad som dessa pligter gälla i det enskilda umgänget, tillvinna sig en bättre opinion, så hade allt föregående säkert länge sedan varit glömdt. Men då personen nu tvärtom synes göra allt för att ådagalägga, att han visserligen icke förbättrats, och jemväl lyckats att göra sitt smutsblad till föremål för allmän vämjelse bland hederligt folk, så är det äfven klart, att han försatt sitt blad utom den vanliga diskussionens område, om det också icke alltid bör förbigås med tystnad. At en viss notabilitet, känd under namnet af den politiske hvalfisken, på den sednare tiden ställt sig båkom, såsom spiritus rector för en sådan tidning, förändrar icke heller förhållandet, då syftningen: derigenom icke synes hafva blifvit på något sätt förbättrad. Den enda fråga af något allmänt intresse, som vid sådant förhållande kan återstå, och som vi mer än en gång hört uppkastas, är den, om alldeles intet medel skall gifvas att hejda den fortsatta framfarten af en såden oförsynthet. Det är nemligen väl bekant, ait många personer, som blifvit angripne i Söndagsbladet, och som otvifvelaktigt skulle sökt upprättelse, om en annan tillfogat dem tiondedelen af den förnärmelse som de der lidit, pläga yttra, att de icke fråga efter att beifra smädelsen, derföre att den står i Söndagsbladet. Denna allmänna ton visar tillräckligt på hvad ståndpunkt Söndagsbladet står inför hederns domstol. Men den medför likväl tillika en olägenhet, neml. att utgifvaren, som bitit hufvudet af skammen och icke har någon hållbake i egen hederskänsla, just ifrån det allmänna föraktet hemtar ett serskildt uteslutande privilegium — ifall man neml. skall kalla en så Ibedröflig sak privilegium — att fortfarande, ostraffadt och opåtaldt kunva nedsudla hvem ban behagar, utan alseende på personen och lutan gräns för smädelsen. Det är således mycTREES KONTERAS OKOME NET TERESE