Aftonbladet – 22 november 1848, sida 2

nn 5 rn Vi gingo just nu förbi en brunn som, täckt med några bristfälliga bräder, låg midt i trädgården. Herre Gud, de pigorna, nu ha de inte lagt locket på brunnen, och ändå är det icke mer än åta dagar sedan Ludvig föll in, och hon tog hastigt locket och lade det på sitt ställe. Vid slutet af gången var en gammal löfsal, der de risiga stammarne af en tynande häck gaf en ofullständig skugga. Några vårdslöst uppslagna bänkar omgåfvo ett bord, bestående al några brädlappar på en i jorden nedslagen påle. Här satte vi oss. Under hela tiden hade jag känt en så djup medömkan med denna förträlade och jägtade husmor. Jag tog hennes band och sade :bjertligt : Säg mig, min goda Hilda, är du lycklig — är du nöjd med din ställning ?x nAck, kära da, det är svårt att säga bur en är här i verlden, Jag var ett barn då jag blef gift, och när sedan bekymmer och omsorger, ett stort landthushåll: och många barn ölverbopa en, .så kan .en rätt inte säga redigt: hvad en tycker.v I :denna naiva bekännelse låg verkligen min väns själstillstånd förklaradt. Hon hade inte tid att ens reflektera öfver sin ställning i denna bråkiga verld. Du gifte dig väl ändå af:kärlek?) frågade jag med en tvekande tanke påi den ovårdade, otrefliga figur, som var hennes man;: Åh ja, det förståsb, sade hon likgiltigt; men det är då en sak som är sådant loppri i alla fall — det får en nog erfara.x n Men det lättar ändå bekymmerna bra myc ket, inföll jeg. . va Ja :visstn, svarade; hon. pGud vare lof — cog bärga vi oss; men med träl och dagliga förargelser,! det förstås;.! men det der förstår