Aftonbladet – 20 november 1848, sida 1

mm MM natur, som gör mig evigt fremmande för henne, med ett ord: jag är inte lycklig. Jag har aldrig varit det. Jag behöfver en vän — något, som man aldrig finner i verldenn, tillade hon, i det hon förde näsduken till sina torra ögon. Du är ensåm och oberoende — stanna qvar hos mig. Ack! stanna hos din stackars vän, och bjelp mig att göra en god och ädel qvinna af min arma Ebba.n Jag satt stum och förvånad öfver så mycken anfäktelse för. en så ringa sak; men det kostade min vän intet att uppföra små scener ; ty daglig öfning gifver färdighet. Jag hemtade mig och sade allvarsamt : Nej min vän, det kan jag inte lofva. Angelägna omständigheter tvinga mig att förblifva der jag nu har mitt hus; mitt oberoende, som du talar om, fordrar det. Vi känna hvarandra dessutom så ytligt ännu, att det vore vädligt att beståmma sig för en ständig sammanVarop. Det vill jag intet böra talas omy, sade min vän lifligt. Skulle jag inte känna dig nog för Itt vara säker på hvad jag sagtn. Nå lat äfven det varan, svarade jag allvaramt, så finns det ännu ett skälp. Hvad då? Jot. jag skulle kanske förefalla både din nan och äfven verlden som ett nådehjon. Jag ger intet mer än den pension jag har efter nin man; och den är ganska liten, ja alldees otillräcklig att värdigt uppträda i ett hus ådant som ditt, och med min död är denna älla naturligtvis slut och gör det omöjligt att ns då visa mig tacksam på det sätt, som verl-l! len vanligen fordrars.3 ! Verlden jan, återtog min vän, som hade nog ja akt att dölja det intryck denna män osanning s