Aftonbladet – 16 november 1848, sida 2

lock antagligast. Allmänna öfvertygelsen är, att sjukdomen först ppat sig på Wreamhbs Gunnarstorp, tilihörigt hr yttmästaren R. Tornerhjelm, der den redan 41847 kall bafva anställt sina förödelser och hvarest prakiserande veterinärläkaren Petersen från Helsingborg kött de sjuke; anseende sjukdomen icke smittoam, utan härledd från utfodring med drank ef:er kämda potäter och illa bergadt foder, och genom itbyte af kreatur mellan andra hr ryttmästaren To: nerhjelm tillhöriga gårdar, har sjukdomen, på sanska begripliga vägar, spridt sig, dels till Gedsholm och dels ända till Stjernarp i Halland, der len ytterligare gripit kring sig. Jag har rörande denna sjukdom samtalat med orofessor Witt, som alldeles icke vill höra talas om ;urativa åtgärder, utan föreslår att genast döda alla Je sjuka djuren; hade vi, liksom i Danmark, rätighet att fordra ersättning för på sådant sätt stör-. jade djur, vore detta visst godt och ändamålsenligt, :medan sjukdomen då lättare, och utan stor privat örlust, vore motarbetad; men med våra författnin gar låter det sig, huru gerna jag önskar det, ännu icke göra, utan vi måste om möjligt söka att bota de sjuke, hvilket äfven till 35 å 40 proc. lyckats, oaktadt jag för ingen del vill garantera, att icke röet till sjukdomen någon tid kan ligga qvar hos de tillfrisknade, och detta så mycket troligare, som en convalescent vid sektionen visade, hvilken gruflig förstörelse i lungorna denna sjukdom efterlemnar. I mina skrifvelser till landshöfdingen har jag hufvudsakligen haft till mål, att söka hämma smitlans spridande, hvilket visst icke tillvägabringas med att låta bevaka vägarne; — mina projekter voro: jemte redan emanerade inhibitioner af fåkreatursmarknaderne och, vid vite af djurets förlust, förbud mot all slags handel med lefvande nötkreatur från smittade eller misstänkte orter, att de tillsatte tillsyningsmännen inom hvarje sitt distrikt upptecknade all hornboskapen till kön, färg och tecken, för att på detta enkla sätt, vid en ny in ventering, kontrollera om något djur vore bortsmuggladt; — äfven borda förordnade djurläkaren förse hvarje af denna sjukdom angripet djur med ett brännmärke, icke på hornen, ty detta bortskra pades lätt, utan t. ex. i pannan med ett S — jag tror m-n skulle vinna hvad som afsåges: en klok cernering. Till de mindre bemedlades sjuke djur har jag. på hr doktor Schagerströms tillstyrkan, för allmänna medicinalfondens räkning reqvirerat medicinaler, dem jeg och djurläkaren Ekberg distribuerat. Då sjukdomen icke förr hos oss varit sedd, har jag trott mig böra låta föregående räsonnemang ätfölja, emedan ingripande åtgärder måste vidtagas. och således torde alla upplysningar vara behöfliga. Jag vill nu öfvergå till sjukdomens patologiska och terapeutiska del. Elakartad lungsjukdom börjar med en kort, torr, hes och dof hosta, som, karakteristiskt rog, icke repeteras som vanlig hosta, utan består i en enda stöt; dt är derföre för djurläkaren ofta rätt svärt, alt i en hjord upptäcka det sjuknande djuret; men jag har funnit den tidiga morgonen, då kreaturen ännu hvila på betesfältet, vara dertill lämpligast, emedan det sjuka indiviret straxt efter uppresandet säkrast tillkännagifver bröstlidandet med en eller par hostningar, och mjölkpigans utsago om kons försining är, jemte öfriga symptomer, ledande; — flera timmar kunna förlöpa innan man i sjukdomens början ytterligare får höra hostan. Några dagar försvinna vanligen med dessa förebud, och djuret äter nära lika mycket som i friska tillståndet; endast mjölkkon märkes afsina något och deraf har man ofta säker visshet att den misstänkta kon är sjuk. Nu inträder en stark feber med hastig puls, 80 till 410 slag i minuten; ögats föreningsbinna starkt rodnad; hornroten och munnens inte yta varm och torr; blicken uppmärksam och liksom vild; respirationen hastig och sker med framsträckt hufvud och utspärrade näsborrar; huden emellan näsborrarna rynkar sig merendels; flankslagen hastiga; hostan återkommer oftare, och under feberns början lider djuret af förstoppning, som medtager ett par dagar, innan laxation; en gulåcker liknande färg visar sig på hvitfläckiga djur til en början i fläckens yttre rand, men ökar sig dagligen inåt fläckens centrum, i mån som lefverlidandet tilltager; denna gulhet visar sig mest på den så kallade haklappen, på halsen, bakarmbogarne och i ljumskarne; huden är torr och sluter hårdt till kroppen; djuret aftynar; hankar och fontaneller verka ej mer (torka); blicken blir lidande; andedrägten stönande; ljudet i lungorna till en del ohörbart; hostan återkommer ofta; den sjuke ligger mera sällan och står med vidt placerade framben samt armbogarne så utåtvridna, att man tycker bogarne stå långt från kroppen; bjertats slag kännas och bli efter den ringaste ansträngning bultande; pulsen låg, nästan icke mera kännbar; patienten respirerar med hastiga och dubbla flankslag; gapar och räcker tungan utom munnen, då hostan påkommer; foderlust och idislipg nästan upphöra; en mörk, tjärlik diarrhå infinner sig; väderuppdrifningar i tarmarga komma och försvinna; ögonen iosjunka och bli variga; ett segt, stundom blodbandads. slem flyter ur näsan, och saliven ur munnen; djuret står vumera nästan oupphörligt, och om det lägger sig, blir det helt kort, och, anmärkninogsvärdt, ständigt på den sidan, hvars lunga är värst angripen; afmagrar dagligen; den gula färgen blir mörkare och slutligen, efter 3 till 5 veckor, dör djuret under ett högt störande, med turgan ut munnen, ansträpgande sig att hosta, hvilket det ej kan, och qväfning slutar lifvet. — Icke alltid förlöper sjukdomen så chroniskt, utan på tredje till sjette dygnet öfvergår lunginfammationen i brand, och döden följer snart. År förbättring att hoppas, hvilket säkrast skön jes deraf, att organismen reagerar mot yttre inci tamenter, så aftager på 3:e å 4:e dygnet det synochösa tillståndet, hostan mildras, andedrägten sker långsammare och mindre besvärligt; hettan i muncaviteten nära normal; excrementerna lagom lösa; blicken lugnt uppmärksam, utan att sora förr vara vild och stirrande; den gula färgen på huden ljusnar; vid auscultation höres ljudet i lungorna icke längre så hest och doft som förr, utan mera rent och tydligt, utan all hväsning; pulsen böjer sig; hjertslagen kännas obetydligt; djuret ligger gerna och förtär sitt foder med begärlighet, samt idislar och kan under dessa gynnsamma förhållanden efter tan fara. oa En ende ung har jag sett sjukdomen recidivera och har anledning tro, att kor, som insjukna kort efter kalfningen, bibringa fostret fröet till sjukdomen. Jag har icke ännu erfarit, att andra djur inficieras af ngslaken. L skiljt de ingen är, sedan man genast skiljt den sjuke från de friska, rent antiphlogistisk. Af hvarje fullvuxet, väl födt, djur aftappas 4 kanna blod, hvilket dagen derpå kan repeteras, när så behöfves ; som afledande appliceras hankar och fontaneller, deraf jag allraverksammast användt insprutvingar af terpentinolja under huden, söväl i bröstlöppen som bakarmbogarpe; dessa insprutningar är obåde lätta att göra och verka mera intensivt än hankar. Invertes salpeter och glaubersalt (i nödfel! chlormkt en AR ARR Re nn AR RAK a AL