IVE AD MUHULGUU PE EVIeE HU IIIAU, BS PES SEM TIUv Mt ifver att använda sina krafter till en medmenniskas räddning ur den fasansfullaste belägenhet. Många aktningsvärda personer af högre bildning hade äfven infunnit sig och åtogo sig ledningen af arbetet. Vid nu företagna noggranna undersökning befanns jorden af följande beskaffenhet: öfversta jordskorpan utgjordes af svartmylla om !, alns tjocklek, derunder ett 2 alnars mäktigt lager af groft grus, dernedanför ett lager af sandblandad lera om 4 alnars mäktighet, samt derunder den renaste skrifsand som vid ringaste rubbning nedflöt lik vatten. Här i djupet af nedersta sandlagret låg Rask nedbäddad under hakan, 48 alnar under jordytan eller, med andra ord, djupare än från öfversta takåsen på ett större tvåvåningars hus ned till marken. Sedan alla nödvändiga undersökningar blifvit gjorda, företogs skyndsamt och braftigt räddningsarbetet. Allt åtkomligt trävirke framskaffades och taket nedtogs af det närbelägna boningshuset för att åtkomma de underlagda bräderna. Biunnen infodrades med bräder, qvarhållna af starka spännbjelkar, för att på detta sätt stödja och uppebålla jordlag:en, hvilka hvarje ögonblick hotade att falla tillsammans. Detta arbete var vådligt; men ingen tvekan, ingen betänklighet yttrades af arbetsfolket som med villighet och friskt mod fullgjorde allt hvad som föreskrefs. Ett större prof af mod och sjelfuppoffring fordrades likväl. Den olycklige der nere i djupet ma:rterades ej blott af dödsängest och de mest slitande själsqval, kanhända led han äfven huvgrens och törstens plågor; men hvar finna någon som utan att tillbakahållas af sjelfbevarelseinstinkten, var villig att med ögonskenlig lifsfara räcka den arme några droppar vin och skänka horom trösten af en medmenniskas närvaro? En sådan person fanns ändå, hos hvilken deltagandet för en nödställd like besegrade alia tankar på egen fara. Rask ägde vid kompaniet en god vän, en ung soldat Strand och denne, som forut ifrigt deltagit i räddningsarbetet, klättrade nu med en katts vighet ned i cjupet och räckte sin vän ej blott en läskande dryck och den trösten att deruppe arbetade rastlöst flera hundrade armar för att rädda honom; han stadnade äfven qvar der med få a!brott hela tiden, samt med händerna bortskaffade den sand och jord som oupphörligt nedrasade och mer än en gäng öfvertäckte den olyckliges hufvud. Det var en hiskelig syn och som kunde skaka det starkaste sinne att skåda ned i den bottenlösa afgrunden. Sedan ögonen efter en lång stunds nedblickande vant sig vid det ogenom:irängliga mörkret dernere, upptäckte man i det hissnande djupet någonting ljust som omsider urskiljdes vara den öfver axlarpe i jorden nedmyllade soldaten Rasks likbleka, uppåtvända ansigte. Med ännu mer ansträngd synförmäga blef man varse något som rörde sig straxt ofvanföre, och detta var Strand, af hvilken likväl sällan mer än fötterna syntes, under det han i hufvudstupad ställning hängande öfver en stock nedräckte vin till sin vän och intalade honom tröst och hopp. Länge kunde ingen betrakta denna skakande syn. Äfven den starkaste drog sig snart med en rysning tillbaka ifrån afgrundens kant. Arbetet fortsattes utan afbrott hela dagen, och tidigt på eftermiddagen aflöstes det uttröttade arbetsfolket af en ny skara, som från andra socknar ankommit; men nu inträffade på eftermiddagen ett ras, som hotade göra allt användt arbete utan ändamål. En del af lerlagret föll ned och en massa af mer än en kubikfemn bröt de uppsatta stöden, krossade 6 å 8 stycken tjocka bräder, men stadnade mot de nedanför anbragta bjelkarne och blef lik ett tak liggande öfver en del af öppningen. Faran att arbeta nedanför detta ras blef hädanefter ännu större; och minskades ej häraf ifvern hos de arbetande, som rastlöst fortsatte öppningens utvid gande, bräders och stödjepelares uppresande samt upp:kaffende af jord och sand från de nedersta deJarne af brunnen, sedan nu flera personer, modigare genom soldat Strands sjelfuppoffrande exempel, vågade sig ned i djupet. Emedlertid hade den korta höstdagen framskridit, mörkret inträdde, och snart kunde ingen, äfven den ifrigaste, fortsätta arbetet, ehuru ej ringaste hopp att rädda den nödställde ännu fanns i något menpiskosinne. Ett påtändt ljus nedsattes i cjupet host Rask och flera till och med bättre personer ned-l: gingo till den olycklige och samtalade med honom, deribland en af hans högre förmän tillbragte en stor del af natten nederst i afgrunden; men arbetet måste stadba för att vid första daggryning äter börja, och den arme låg ännu qvarhållen af djupets makter, eburu det vardt afton den andra dagen! Redan vid första dagstrålen den tredje dagen eller fredagen började friskt manskap att efter en förändrad arbetsplan, längt ifrån brunnen, men i riktning mot densamma, uppkasta ett bredt nedåt sluttande schakt, då brunnens utvidgande befanns omöjligt att verkställa, och som man med allt skäl fruk4ade att den beklagansvärde soldat Rask skuile duka ued.r för de själsqval och den kroppsliga. plågan af jordmassans tryckving, hvaraf han led, så arbetade folket med en ifver öfver allt beröm, och det beständiga ombytet af nytt arbetsmanskap gjorde att det ofantliga schaktet nedskred mot djupet med en hastighet som väckte förvåning. Den olycklige, hvilken allt bittills orubbadt bibehållit full kraft och full själsstyrka, började likväl nu stundtals tala orediga meningar och känna sig hemsk och illa till mods, så snart han befann sig ensam, hvarföre hans kamrat Strand, oaktadt faran att vistas i djupet blef med hvarje stund allt större, allt mer hotande, knappast nägra ögonblick fick lemna honom. Efter middagen tilltog bans oro och allt hopp om räddning var hos honom slocknadt. Han tackade Strand på det hjertligaste, lofvade honom sin enda ko, ptyp, tillade han, jag är fattig, men ibland alla de som arbeta för mig deruppe, finnas många goda hjertan och de hjelpa Dog min Cajsa och barnen, att de ej lida nöd sedan jag ej mera finnes tillp. Slutligen steg hans ångest ett ögonblick så långt, att han bad det någon barmbertig menniska ville sända en kula genom hufvudet på honom och dermed göra slut på det fåfänga arbetet. Han var en modig man, som med fasthet skulle kunna se döden i ögonen och bibehöll äfven i det längsta sitt mod och sin fattning, ehuru en djup ängslan stundom öfvergick honom. Var detta af de kroppsliga plågor han led, var det af en nu uppkommen fruktan för döden? Jag vet ej; men han visste att deruppe låg hans hustru i stum förtviflan och hans arma moder satt bredvid henne med hopknäppta händer, en bild af den fasonsfullaste sorg. Ehuru ofta öfvermodet förledt bonom till våldsamheter, förmådde Jikväl alltid hustruns eller modrens röst tämja bans någongång vilda sinne, och med all sin understuodom visa:e böjelse för oordentlighet, hade ban ett godt hjerta, med varm innerlighet fästadt vid bustru, barn och moder. Jag är förvissad att medvetandet om dessa käras lidande var det som mer än egna kroppsliga plågor skakade hans starka modiga själ. Fö-samlingens pastor och många af ortens mest ansedda innevånare, hvilka under dessa dsgar endast få timmar lemnat olycksstället, och med sio Närvaro och sina ord så kraftigt uppmustrade det måpgangång modlösa och tröttade arbetsfolket, nedgingo, ehuru faran blef med hvarje ögorblick att större, esomoftast i djupst och talade tröstens och hannete ard till dan Aalveklioa ohurn hanDet OM ON mn (Kn Mm MR —mm RH ERA RAR DD As As AR CO UM Ö Mm pp MK MW os ÅA Kd OR OR — Jm OM pr --— VV mAJ UV ms nr tr rn mA DD pr a rr mA —