Aftonbladet – 15 november 1848, sida 2

ren finner väl egentligen varit skrifven i anledning af regeringens förslag i ämnet, men bvers innehåll likväl äfven kan gälla angående sjelfva lagen, och som synes oss innehålla så många sunda, sanna och praktiska tankar angående vilkoren för vinnande af ordning och punktlighet i hande: och: rörelse, att det väl förtjenar uppmärksamhet och skall läsas med intresse). För den som något närmare kännve; till svenska näringarnes tillstånd i början af iörra seklet, det konstlade skydd de hvar för sig åtpjöto, men äfven de band som från alla håll fjettrade deras fria verksamhet och uivecklingy för honom kan ej förefalla särdeles besypnerlig tillkomsten af stadgandet i 47 Kap. 2 g R. B. om handelsboks vitsord. Det var en af dessa den tidens välmenande skänker till en af sina näringar, så lika som ett bär många andra, hvilka ganska väsendtligt i sjelfva verket bämmat, i stället för att utveckla och böja de näringar, som skulle favoriseras, Menivgen var utan. tvifvel, att genom legeliserandet af kreditbandel efter bok och räkning på samma gång dels bereda den då ännu i sin linda liggande inbemska handeln någon lyftning genom att locka köpare, dels äfven att för konsumenten och varuförädlaren underlätta anskaffandet af dess förnödenheter och behöfliga rud materier. Den öfverdrifna skuldsättning, den oordentlighet i liqviden och de stridigheter vid utsökningar, som efterband alstrades af detia lagstadgande, hvilket passade såypperligt i stycke med våra myntoredor under samma sckel, förmådde likväl omsider regeringen att söka afbjelpa någon del af det onda, och 4798 års förordning utkom. Nåväl! hela den vigtiga förbättring i kredithandeln, som genom denna författnings 2:dra S afsågs och verkligen, om densamma noga bade efterlefts, skulle hafva blifvit en säker följd, står i de aldra flesta fall ännu i dag endast som en död bokstaf på papperet, just till följe af det kreditens oefterrättlighetstillstånd som ifrågavarande Jagstadgande väckt och: svenska nationallyunet sedermera gifvit den rikaste näring. 1798 års förordnivg stadgar i dess 2:dra 8 att räkning å borgade varor skall utskrifvas hvarje år och tillställas gäldenären, hvilken då är skyldig att genom påskrift. godkänna den, såvida han intet har att påminna deremot, hvarefter räkningen är lika utmätningsgild, som annat förfallet skuldebrefn. Granskar man nu meningen af deita moment i förordningen, så tyckes den icke kunna vare någon annanp än den, att dels köparen vid hvarje nytt årsskifte skall erhålla räkning på hvad som under årets lopp både borgadt och beIfaldt är, på det han må kunna konirollera dessriktighet, innan en längre tids förlopp kunde komma honom att glömma sina varu-uttag och: sina betalningar, dels att säljaren då må få den äldre räkniogen fullkomligt afslutad och antingen betald eller accepterad till viss tid, hvarom de kunna komma öfverens, så att i alla händelser en py räkning skulle öppnas: Imed det nya året, och säljaren för den äldre: fordran halva ett dokument lika giltigt som skuldebref. Om nu i verkligbeten sålunda tillginge, sär att afbetalningar understundom omvexlade med varuuttagen under årets lopp, och om vid dessslut alltid den gamla räkningen afslutades och en ny: öppnades med det nya året, utan något saldo ifrån det föregående, samt den gamla då alltid betaldes, eller skuldsedel eller accept derför lemnades, så vore ej särdeles atv Maga öfver; men så sker nu högst sällan och orsaken bärtill är den, att lagstiftaren utgått ifrån den origliga grundsatsen att gifva föreskrifter för köparen, i stället för säljaren, och föreskrifter dessutom, för hvilkas underlåtande ingen -anIsvarspåföljd är stadgad, utan som till och med öfverskyles och snart sagdt uppmuntras genom Idet följande mom. i så lydande: Lag somma vare om gäldenären icke något godkänInande af räkningen meddelar, men ej eller linom 6 månader efter deraf bevisligen erhålIlen del, densamma genom laga rättegång klandrarn. Den 1ymliga tiden af ett år, hvarefter räkniog får och bör utskrifvas, har halt till em naturlig följd att så kallade årsräknivgar af de flesta hushåll med minutbandlarne hållas, dock Åså, att väl varu-uttag jemt och ständigt, men Iganska sällan några afbetalniogar ske under låret, och när förordningen derefter medgifver len klandertid af hela 6 månader för gäldenä— Åren samt slutligen fordringsegaren bar rättig bet att inom 40 år kunna lagsöka för sådan ;Ifordran, så äro i sjelfva verket de ömsesidiga Hfördelar för både köpare och säljare, som lagÅstiftaren afsett, ensamt att hänföra till den förra Jutom i det enda fall, att det går så långt som ; Itill lagsckning; men meningen har väl icke kunnat vara annan, än att göra en sådan åtgärd till ett undantag. Genom en felaktig och ofullständig redaktion af en eljest välmenande författning är nu praxis löfver hela landet den, att räkning väl oftast; Idock ej alltid, utskrifves och tillställes gäldeJnären årligen; men att säljaren aldrig ens förÅsöker att affordra köparen åccept å densamma utan om afbetalning vid räkningens emottagande godhetsfullt, men visserligen pligtenligt Isker; så ingår denna afbetalning I köpmannens afräkningsbok på kundevs konto; ochså fort