Aftonbladet – 15 november 1848, sida 2

sade Velaquez med djup rörelse. Dock, sennor,, tillade han med omsorgsfull ton, seende ätt Rosa blef allt blekare och blekare, det är tid att vi aflägsna oss. Min furste; jag.-ber er att entlediga oss.n O, nej, nejl utropade Juan, öfverväldigad af sina känslor. y,Grymme man, hvarje minut är mig dyrbar; hvarföre vill ni beröfva mig de sista lyckliga ögonblicken ? . Emedan jag redan öfverskred min fullmakt, i det jag hitförde Rosan, sade Velasquez med smärtfull, men bestämd ton. Jag gjorde det imedlertid, emedan jag trodde, att det så vore rättast, och skall derföre göra rädenskap för konungen. Nu, min prins, ber jag er än en gäng att entlediga oss. . Farväl Rosa, farväll, ropade Juan, utbristande i tårar och i det ban störtande på knä tryckte hennes båda händer till sina läppar. nJag tager ej afsked för alltid; vi skola återse hvarandra.n Der!; — sade Rota, lyftande hand och öga mot himmelen. — På jorden få vi ej mera råkas.p Rosa började svigta vid dessa ord. WVelasquez och Ribera bjödo henne armen för att bortföra henne. Prinsen störtade som en: förtviflad in i rummet bredvid, Tvenne dagar :sednare befunno sig Velasquez och Ribera med sin dotter i paviljongen. Ross såg blek, men beslutsam ut. VelåsqueZ höll hennes hand i sin, ; Er sOm jag ej kom för att taga afsked, sade