Aftonbladet – 15 november 1848, sida 2

Detta är icke svårt att förklara. Georges Sand, som sjelf är qvinna, bör känna sitt kön. Hon har på ett ställe sagt, att qvinnan har af naturen ett inskränkt förstånd; för att motväga den stora öfverlägsenhet hennes fina känsla ger henne framför mannen, har himlen i bennes bjerta nedlagt en blind fåfänga och eu tanklös lättrohet. För att behberrska denna fintliga, skarpsynta och smidiga varelse behöfver man måhända endast förstå att med skicklighet berömma henne och smickra hennes egenkärlek. — Smickret är det ok, hvarunder dessa lättsinniga varelser med sin lågande inbillning böja sig i stoftet. Den man, som i fråga om kärlek vill handla öppet och uppriktigt, skall blifva misskänd och oförstådd a! demp ... Herrar Desnoyer och Geran hafvai ifrågavarande dram velat ådagalägga detsamma. Det är icke nog att man älskar fruntimmerna, de vilja afgudas, yttrar sir Edward till sin fromme bror. Sir Edward är icke blott afgudadyrkare, men en nedrig förförare; och händelsen gör, att bans offer, Jenny Erston, är en vän till miss Clarisse och söker just hos henne en tillflykt i sin öfvergifvenhet. Hon visste icke, att hennes vän skulle gifta sig med den trolöse, som under ett falskt namn bedragit henne. Hvilket sammanträffande! Med detsamma sanningen står klar för den olyckliga slocknar hennes förstånds ljus; och nu hafva författarne, som i början lämpat sin framställning någorlunda efter våra tider och seder, icke längre kunnat motstå frestelsen att i den moderna dramen sticka in den gamla tragiska dolken. Det gör effekt och man får då ingenting säga derom. Se här en esquisse af pjesens hufvudmoment! Sir Charles hade afstått sina giftermåls-anspråk till förmån för sin lycklige broder. Edwards och Clarisses bröllop var, firadt. Gä sterna hade tagit godnatt af den unga bru: den. Hon var ensam — ensam i ett hemligbetsfollt rum med ett bönaltare och några familjeporträtter. Hon hade hört sin stackars väninna beskrifva ett dylikt rum, der en falsk vigsel hade föregått — vigseln mellan Edward och den arma Jenny. Men i detta rum, hade Jenny sagt, var en löndörr. Clarisse närmade sig tapeten, tryckte på en fjeder, löndörrer sprang upp... Jenny, vansinnig, träder fram i en sid hvit drägt, med en dolk i sitt skärp. Hon vurmar på sin Mortimer, den ömme, trofaste Mortimer; hon känner icke någon Edward, hor vill icke känna honom ..... Clarisse flyr; Jenny, utmattad af sin extas, faller i vapmakt vid altarfoten. Edward kommer in och åsynen af dolken i den olyckligas band inger honom en mordisk tanke. Utan tvekan beslutar ban att låta tanken blifva handling; endas hans fruktan för upptäckt eller förf:s för ett stötande uppträde hindrar honom att verkställs sitt uppsåt på stället ; mordet sker bakom scenen. Jenny återkommer, blödande ur ett hjertsår, hon: välsignar sin mördare; men det rop af smärta, som undföll henne vid det han gal henne döden, hade väckt uppmärksamhet, och mean ser mördaren i rättvisans händer då ridån faller. Det anförda torde gifva tillräcklig ledning för ett omdöme om ifrågavarande pjes; den bar en vacker tendens, scener af ömhet och fasa. Man låter i allmänhet hellre röra sig, än man kritiserar. Styckets framgång beror förnämligast på der som spelar den vansinniga. Fru Strandberg hade detta parti; hon återgaf det med sann känsla, utan affektation och öfverdrift. Hon applåderades lifligt vid representationen i söndags, blef tvenne gånger inropad och vid hennes entrå i efterpjesen helsades hon ånyo med: starka handklappningar Hr Dahlqvist skulle vara sir Edward, men hade lagt den gemena karakter han skulle fö reställa alltför mycket på ytan, i ansigtsspelet i hållningen, i rösten; man såg ormen, son lurade mellan blommorna, ingen skulle bli du perad på en karl, som blottade sig så. Det val liksom när hr Zetterholm. på Mindre teaterr bäromsistens spelade bofc; någon anmärkte då att om skälmarne så der öppet visade hvad d ginge för, vore det ingen konst att akta sig för dem. Hr Hedin (Charles) var så stel och tafatt som behöfdes för att icke behaga frun. timmer; och det skulle ju vara meniogen! Hr Sundberg, annars premier amoureux, ele: gant, ledig och lätt i sina fasoner, hade hä öfvertagit en otymplig ung landtjunkares roll Han utförde den alldeles icke illa; blott vid et tillfälle tycktes hans känsla få alltför stor mak med honom. Visst skulle han då vara i stark sinnesrörelse; men . .. man vet huru det ä med hr Sundberg när han gråter. En mam sell Säfström spelade nyfiken och näbbig rät snällt. . Ständiga hinder är en liten enaktskomedi en smula orimlig och befängd, om man s vill, men qvick och roande. Hr Hedin visa sig här till sin fördel som en liflig och upp sluppen sjöofficer, hvilken tycker om att möt: svårigheter, för att få besegra dem. — Delt: lilla stycke belönades med bravorop af der gladlynta publiken, Chr. — 2 -—— NÅGRA FRINRINGAR MED ANLEDNING A