Aftonbladet – 15 november 1848, sida 1

allmänt uppseende och bestörtning i Köpenhamn. Vår korrespondent känner imedlertid icke heller direkta anledningen hvarom hans räsonnemanger äro något vaga; men tror all den legat uti diplomatiska inflytanden och att professor Kriegers motion om uppskof med pröfningen af grundlagsförslaget jemväl måste betraktas i sammanhang dermed, nemligen så att förstå, i fell vi fattat meningen rätt, alt nämnde motion avses hafva blifvit gifven på en vink från högre ort — en förmodan, som dock tills vidare bör lemnas derhän. MahänIda skall det intressera läsaren att inhemta sjelfva korrespondensartikelns innehåll, hvilken lyder som följer : Köpenhamn d. 40 Nov. Det beslut riksförssmlingen fattat, att genast företaga det nya grundlagsförslaget till afgörende, ett beslut hvarom, att döma af flera sägner, ministeren väl var enig med I riksförsamlingen, men icke med det parti, som läIrer lyckats att nu få insteg hos Konungen och att linom hofvet bilda en tillstymmelse till kamarilla, lärer hafva påskyndat en förklaring i detta afseende mellan Konungen och hans ministrar, hvarefter dessa samtligen i går på e. m. beslutat att begära afsked. Detta bar väckt förvåning, att icke säga häpnad; ty aldrig bar endrägt och konseqvens varit mera nödig inom Danmarks styrelse, än nu. Nationens representanter hafva visat, att de bysa förtroende till den minister, som gjort till sin uppgift, att bareda danska folket en tidsenlig grundlag för betryggandet af medborgerlig frihet och att genom ett beslu:samt och klokt användande af folkets moraliska och finansiella krafter, betrygga rikets sjelfständighet, genom bevarandet af Slesvig. Ministrarne hafva med en öppenhet, som är väl egnad att befästa detta förtroende, begynt aflägga räkenskap för sin förvaltning, och hvad deraf redan förevarit har vunnit riksförsamlingens bifall. Likaså har opinionen bos folket aldrig visat mera besinning och enighet än nu, och alla omdömena angående ministårens handlingssätt hafva under den sista tiden visat, att den upplystare delen af nationen billigt afväger dess svårigheter och dess medel. Att under sådana förhållanden ministrarne skulle öfvergifva sitt fosterländska åtagande att söka frälsa staten från envälde, delning och undergång, synes icke väl förenligt med det nit och den patriotism, de bittilis visat; och mången vill derföre tro, att anledningen till deras beslut att afsäga sig sina förtroende-embeten måste sökas uti någon uppkommen tvist emellan dem och konungen angående någon af dagens hufvudfrågor: en splittring, som, med den bekantskap man har om konungens öppna karakter, då säkerligen måste tillskrifvas utomordentliga orsaker. Här har någon tid glunkats om, att det nya konstitutionsförslaget skulle väckt diplomatiens förskräckelse, och att den af hr Krieger väckta motion, att tills vidare uppskjuta förslagets pröfning, skulle varit en följd deraf, så att då ministeren motsatte sig dröjsmålet, detta icke väl anselts. Det må nu vara härmed huru som helst; ty i detta afseende visar sig opinionen så stark och bestämd, att ingen ny ministere skulle våga att undansnil:a nationen den nu beredda garantien för en fri statsförfattning, och yttre inverkan kan i det afseendet föga betyda. Men skulle, såsom en och annan äfven vill låta förstå, anledningen vara en skiljaktighet i fråga om slesvigska sakerna, så visar sig förhällandet betänkligare. Denna skulle då antyda ett yttre ingripande i lifsfrågan för Danmarks framtida sjelfständighet, som aldrig kan annat än blifva o:ycksbringande. Man får nu invänta utgången af ministerkrisen — den skall väl visa, hvad som varit rätta anledniogen till det oförväntade steget. TYSELAND. Frankfurt den ö. I förrgår ändtligen, då det hette att Wien gifvit sig, beqvämde sig nationalförsamlingen att erkänna den Wienösterrikiska frågan såsom en fråga af trängande vigt. Men det beslut, hvarvid densamma stannade, blef likväl af små dimensioner, emot ögonblickets storhet och ofantliga vigt. Med utslitna fraser krossar man icke reaktionshydrans hufvud; professorsvishet är ett ömkligt svar på kanondunder och bajonettanfall. Med blödande hjerta har fosterlandsvännen bivistat det erbarmliga skådespel, der 45 millioner frie tyske mäns representanter gifvit den tyska fribeten och nationaliteten till pris åt en herrsklysten och högförrädisk kamarilla, samt utländska och inhemska soldathorder. Förgäfves frågar man sig, huru det är möjligt att den tyska nationalförsamlingen egnar hofven och furstekronorna all sin ömhet, men deremot vänder folken ryggen! Det olyckliga Wien finner hos mängden af dessa representanter kalla bjertan, Man ropar: aLatour! alltid Latour! Men man glömmer att ett brott föder andra, Var då icke Eatour en landsförrädare? Aro då de af kroaterna utöfvade gräsligheter inga som skända menskligheten? Och hvar är den största brottsligheten: hos dem, som, uppfostrade under Metternichs lycksalighetsperiod, beröfvade hvarje skymt af upplysningens ljus, i ett ögonblick af uppbrusande raseri hegå! en våldsgerning mot en landsförrädare; eller hos dem som berömma dem som berömma sig af en fulländad bildaf en fulländad bildBU 0 20 uo AM 2 LH om