Aftonbladet – 15 november 1848, sida 1

sta mitt lif, återställas, Hvad jag ännu i gål hade ansett för omöjligt, hvad som i annat fall hade bragt mig till förtviflan, det väljer jag nu frivilligt: jag vill aldrig återse Juan., Rosa utgöt vid dessa ord en ström af tårar. Velasquez var rörd. Ni ärs, sade han efter en paus, med djup känsla, en af dessa ädla själar, som först tänka på äran och sedan på lyckan; emedlertid har jag, alltifrån första ögonblicket då jag såg er, ej väntat något ringare af er. Då jag nu känner er sådan som jag tänkt mig och Juan skildrat er, så vågar jag, för den ubge mannens lugn, uppfordra er till något, som blott en ädel själ, utan att duka under, kan uppfylla: ni måste ännu en gång återse Juan; han måste förnimma det af er egen mun, att ni afsäger er honom. Å O Gud!) utropade Rosa. Nej, detta är för mycket. . Det måste så ske, goda, arma flicka, det måste skep, sade Velasquez medlidsamt. Jag an ej taga denna kalk ifrån er, och — jag skulle önska att ni frivilligt tömde den. Jag behöfde blott säga två ord och ni skulle föga er i denna fordran, som ni snart skall inse är en nödvändighet; men jag skulle vilja betaga någon alla tvifvel på er själs skönhet och förskaffa er den största möjliga ersättning för er försakelse — så vida man kan tala om ersättning i ett fall, då allt går förloradt. Jag söger er derföre blott: det är till ert bästa och för Juans lugn och lycke, om ni upprfyller. min önskan., För Juans lyckal, utropade Rosa svärmiskt, utan att likväl förma hämma sina tårar. Välan, det må varal Jag. vill återse Juan och — afsäga mig honom.n