Aftonbladet – 15 november 1848, sida 1

RRRRRRRNRRRRR RR RR RR RR RR RER RR RR RR RR RR Må Gud styrka er i detta beslut, sennorab ropade Velasquez. ,ÅAtt beveka er, det var orsaken till min resa ifrån Madrid till Neapel. Jag åtog mig detta plågsamma uppdrag, emedan det annars kunnat anförtros åt en omild hand, som kanske på ert oskyldiga hufvud skulle, djupare än nödigt är, hafva påtryckt den törnekrona, ödet gifvit er att bära. I morgon denna 1iden vet ni redan huru väl jag ment med er; att göra er så lycklig som ni förtjenade det och jag önskade, står ej i min makt., Velasquez tryckte vid dessa ord med rörelse den unga flickans hand till sina läppar, och båda lemnade stillatigande paviljongen. Emot aftonen följande dag vandrade Velasquez, Ribera och Maria Rosa tigande till det kungliga slottet i Neapel. Flickan syntes mycket angripen, hennes ansigte var blekt och bennes öga häftadt vid jorden. Nu hade de nått palatsets port. Vakterna som buro hiljebarder skyllrade för mannen med Jagoorden. De vandrande stego flere trappor upp, och såväl i dessa som i korridorerna klingade de vakthafvande spanska soldaternas vapen. Andtligen nträdde våra bekanta i en sal, der utom nåra tjenstgörande lakejer flere af hoffolket voro örsamlade. En af dem, klädd i svart och med ett Calatravakors på bröstet framträdde hastigt till Velasquez. ,Hans höghet väntar er!; sade han, i det ran vänligt räckte Velasquez handen som en sammal bekant, men dervid lät sitt öga med tt slags nyfikenhet hvila på Rosa. Jr ban beredd derpå?, frågade Velasqaez akla. Hen bar lugnat sig och bär sitt öde med indergifvenhety, återtog den förre.