Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

Som en stormil störtade den gamle, åtföljd af sin beledsagare, till dörrn, ryckte upp den och inträdde. Ett ångestrop af Rosa emottog de inkommande. Ha, hvad är dettsl utropade Ribera, då hans öga föll på dottren, som, lutande sitt buföud emot Juans axel, slagit sin arm om hans bals och nu förskräckt sprang upp: Också den unge mannen reste sig, men med lugn. Hans yttre var vida annorlunda än såsom han förut visat sig. Han hade en svart sammetsklädnad efter spanskt sält, en dylik mantel med broderad krage, ett balsfräs af de dyrbaraste Brässlerspetsar och ett långt svärd med silfverfäste; på hans bröst hängde en gylloc kedja och haaos lockiga hufvud smyckades af en hatt med nedhängande röda plymer. Ribera ville taga ordet; vreden beröfvade honom det. Salvator skrattade bånfullt. Nå, mästaren, sade han, bvem af oss har blifvit förd bakom ljuset? Hvem har man velat göra narr af. Mig, ja mig, men ej ostraffadt! sade den gamle, darrände af vrede. Juan tognu till ordet. . Signor, sade han med lugna ton, bi har ganska rätt i att vara ond på mig, för det jag under ett lånadt namn sökte inträde hos er, såsom ock att jag knöt en förbindelse med er dotter;hvilket allt jag vid min ära kan bedyra er, och i en framtid hoppas kunna bevisa er, blott såvida är tadelvärdt att det hölls hemligt; var emellertid försäkrad att det ej var i afsigt att bedra er jag antog min förra förklädnad, ej heller att er dotter var anledningen till mitt besökp. Gud bevars,, inföll Salvator med ett högljudt hånskratt: Signor bade ingen annan afsigt än att fullkomna sig litet i målarekonsten, och i anledning af min Fortuna hålla en liten föreläsning öfver den goda smakeny. Ni, signorSaälvator, kommer ej bär i fråga, och jag anhåller att ni för egen skull tiger och