Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

— Vi anse några anmärkningar påkallade af ett regeringsbeslut, hvars innehåll i lördagens Aftonblad refererades efter Ecklesiastiktidningen och som i ett väsendtligt fall angår den vigtiga frågan, om qvinnvans anspråk på andel i sambällsrättigheterna. Berättelsen igenfinnes på 2:dra sidan, 4:de spalten af lördagsbladet; läsaren ser deraf, att Regeringen, på tillstyrkan af consistorium ecclesiasticam i Lund, afslagit en ansökning af Carolina Mathilda Sjöström, om nådigt tillstånd att få, efter aflagda kunskapsprof, i folkskolelärareseminarium i Lund undergå sådan examen, som erfordras för kompetens till lärarebefattningen i folkskola. Regeringen hade vid tvenne föregående tillfällen tillåtit qvinnor inom stiftet att: aflägga folkskolelärareexamen och jemväl antagas till läraretjenster; men afslog den nu ifrågavarande ansökningen, efter hvad det vill sgnas, på det skäl, som konsistorium användt emot densamma. Detta skäl var, att:de åberopade prejudikaterna borde betraktas såsom undantag, emedan de fruntimmer, som förut fått taga examen, hade en längre tid förut sysselsatt sig med undervisning, men alt konsistorium icke i dessa tvenne enstaka fall kunde se en sådan tydning af stadgan om folkundervisningen i riket, att i allmänhet fruntimmer må komma i fråga till lärareplatser. Detta räsonnemang synes oss icke fullkomligt bindande, likasom sjelfva beslutet förekommer hårdt, om det ock kan försvaras bokstafligen. Hela verlden känner de svårigheter, med hvilka qvinnan har att kämpa i det borgerliga lifvet, för att erhålla sin utkomst. Männerna, som äro de starkaste, hafva alltid likasom haft omsorg att förekomma, att qvinnan genom sin uppfostran i allmänhet icke skulle sättas i stånd att deltega i det egentliga borgerliga eller affärslifvet, hvarifrån dessutom sjelfva hennes kön och svagare natur till en viss grad utestänger henne. Denna likgiltighet eller deita tyranni betäckes städse af några vackra fraser om qvinnans bestämmelse, hvilken, om man skulle lyssna till vissa deklamatörer, endast är att föda och uppfostra barn. Detta är godt och väl, men men besinnar icke, att öfverallt, men isynnerhet i gamla och föråldrade samhällen, som Sverige, en ofantligt stor andel af qvinnokönet måste umbära uppfyllandet af denna bestämmelse, då, om vi icke bedraga oss, nära hälften af qvinnokönet i vårt land dör ogift, och samhällets mening icke kan vara, alt äfven de ogifta skola föda barn, fastän sådant händer emellanåt. Det vore då, enligt vår öfvertygelse, icke blott ändamålsenligt, utan äfven en pligt för alla dem, som hafva inflytande på samhällets angelägenheter och som böra verka för dess största möjliga vältrefnad, alt söka bereda äfven den ogifta qvinnan eller öfverhulvud de fruntimmer, som ej äro i tillfälle att direkt egna sig åt modersomsorgen, en sådan plats, att de kunde på annan väg våra gagneliga, och i det hänseendet ligger väl ivgenting så nära modrens åligganden om barnauppfostran, som just den, att undervisa barn ; äfvensom vi ej kunna fatta, hvarföre icke fruntimmer kunde få studera lä karekonsten och efter aflagda prof utöfva den. Många exempel intyga den framgång, hvarmed fruntimmer idkat barnaundervisning hos oss; i flickpensionerna här i Stockholm undervisa åtskilliga fruntimmer, som äro utmärkta lärarinnor, och vi påminne oss härvid jemväl ett yttrande af den berömde George Combe i hans dagbok under sin treåriga vistelse i Förenta Staterna, alt man på några ställen, der fruntimmer användas i gosskolor, funnit detta hafva den lyckligaste inflytelse. På dessa grunder kunna vi ej annat än underkänna konsistorii resonnemang och beklaga regeringens beslut, samt önska att det ej må blifva ett prejudikat. — Vi förstå knappt huru konsistorium kunnat antaga såsom möjligt att ifrågasättas, alt i allmänhet göra fruntimmer till folkskolelärare. Orden: i allmänbet stå här nästan liktydiga med begreppet företrädesvis; men frågan var ju här endast om ett fruntimmer som sökt tillstånd att få taga examen, för att sedan på grund deraf kunna söka lärarebefattning och få den, om hon vore den bäst meriterade. Konsistarii meniag och det derpå grundade regeringsbeslutet innefattar således i korthet intet annat, än att såsom regel uleslänga, hindra och förbjuda fruntimmer från alla publika färarebefattningar, äfven vid den första undervisningen, der endast de enklaste elementerna meddelas, och detta är, så vidt vi begripe, ej blott icke liberalt, utan till och med hårdt, såsom i början yttrades, Många andra skäl skulle kunna tilläggas till stöd för vår åsigt, såsom att fruntimmer, med sill sparsammare lefnadssätt och sina stillare vanor, lättare kunde berga sig med de små skolärarelönerna och fiuna sig vid sysselsättningen; men meningen har ej varit alt skriffa en utförlig åfbandliog i ämnet, utan endast framhålla saken såsom förtjent af bebjertande.