Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

sare, så är ni en lögnarel Jag vet att min licka ej nekar att tala sanningen. Måste hon illstå det, så frågar jag dena der sennor Escribano, om han vill gifta sig med henne i morgon eller smaka på spetsen af mitt svärd, ty hvad hofman vidgar, är det blott dumheter, och jag vet ej huru denna id kommit i ert hufvud. En sådan der bofman hade jag i första ögonblicket igenkänt och genomskådat. Dessutom finos ingen vid bofvet som ens kan måla ett sallatsbufvud eller en pumpan. Denna omständighet hindrade mig också fordom att komma på en sådan tanke,sade Salvator med en sanningens min. Hade jag ej ur hans egen mun fått veta att han var en man af börd, så hade det ej fallit mig in. Men låtom oss gån, tillade han hastigt. Solen är redan i nedgången ech det var vid denna tiden han lofvede att återkommap. Ribera gick nu ned med Sealvator. Ni är ännu hemmap, sade Rosa med förlägen ton. nJag trodde er redan vara på er spatserfärd, då aftonen är så skönp. Den gamle mumlade något om en brefvxeling som han ville meddela signor Salvator om en beställning ifrån Rom, och Jemnade, beledsagad af sin gäst, salen. Båda gjorde en lång. omväg, för att slutligen komma till det ställe, der den mindre porten gick åt trädgården. Solen hade redan gått ner, och ifrån stranden: hördes de hemkommande fiskrarnes sång; likväl var det ännu terar ligen ljust då de båda vandrande kommo till trädgårdsporten; den var blott tillskjuten och de gingo in. : Man bar verkligen gjort narr af er, signor Salvator, sade Ribera sakta, då han, efter att ha gått allsen uppför, fann bersån tom. I stället för svar fattade den tilltalade den gamle vid armen och visade på paviljongen: Rosas röst lät der höra sig och snart derpå äfven en manlig.