Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

är Olivier frälst och öfvertygad om Athenais? genkärlek, men har tillika upptäckt, att en annan föreställt hans person hos den tillbedda. Ena ny träff låter honom upptäcka att Hektor visat honom denna tjenst, hvarföre han besluter en exemplarisk hämnd. En vän af Olivier, kapten Roland (br Kinmanson) — en gammal krigsbuss ur Henrik den fjerdes skola — går honom emedlertid i förväg med duellen, som dock icke har någon menlig påföljd, och sedan Olivier öfvertygat sig att Hektors mening icke var så elak, som den velat synas — helst denne numera för egen räkning iråkat ett ömt förhållande med en avnan hoffröken, Bertha (fru Gelbaar) — slutar hela äfventyret till allmän belåtenhet. För kompositören var det icke lätt att här anbringa någon bestämd grundton: passionerna framträda ej nog energiskt, det komiska elementet ej nog lifligt, för att gilva taflan färg, Dock återstod en viss ridderlig ton, halft heroisk, halft erotisk, sådan Gretry och DAlayrac så väl förstodo att träffa den, och hvilken mycket skulle lyftat och förädlat äfven detta ämne. Halevy har ock omisskävneligen sökt frambringa den, dock saknar han, att döma efter ifrågavarande verk, den varma, lifliga fantasi, hvarur denna ädla blomma uppspirar, och i synnerhet melodisk uppfinniog, hvars brist framför allt den dramatiske tonsättaren har svårt att bemantla. Genom detta allt har större delen af arbetet uppnått en grad af torrhet och armod, som åtminstone hos komponister med större rykte ej påträffas alla dagar, och om man i musiken får använda samma klassifikation som i politiken, så lära Drottningens Musketörer svårligen undgå att räknas bland nde gråp. Imedlertid finnas åtskilliga nummer i operan, som i någon mån göra undantag från detta omdöme, såsom m:lle Berwalds aria i första akten, ensemblen med manskör uten ackompagnement i samma akt, som gör ganska god effekt, fru Gelhaars kupletter i 3:e aktens början, som utmärka sig genom en lycklig förening af känsla och ironi, samt hr Strandbergs romans i samma akt, hvars melodi imedlertid tycks kostat komponisten ett nog märkbart hufvudbry. För öfrigt visa tonstyckenas form och disposition en öfvad konsinärshand, samt instrumentationen mycket studium och erfarenhet. Man bar ej sparat omtanka och kostnad vid pjesens uppsättnivg, ej flit och omsorg vid dess instuderande, och onekligen förtjenar en hvar af sujetterna ett hedrande erkännande i detta afseende. Men denna operett är anlagd lika mycket på aktionens som på musikens effekter, och fordrar ett spel, som hänför genom energi och glans, genom djerfva vändningar, genom de dramatiska motivernas raska ingripande i hvarandra. Hvad detta beträffar, finner man visserligen ej alla fordringar uppfyllde, om ock enskilda momenter i detta afseende utföras berömvärdt. Hr Strandberg och m:lle Berwald utmärka sig genom vacker, känslofull sång, ren intonation. Uti arian i första akten, äfvensom vid flera momenter, utvecklade m:lle B. derjemte mycken färdighet, ehuru hennes trillo ännu ej kan kallas riktigt finin. Hr Strandberg vann isynnerhet allmänt bifall för sin romans i sista akten, hvilket nummer också alltid begärts da capo. För öfrigt skulle vi blott vilja önska något litet afbrott i den nästan alltför orubbliga trygghet, som kringsväfvar hr S. vid sång och aktion. — Hr Lundberg gaf Hektors parti med lif och friskhet, hvarvid hans omfångsrika och klangfulla stämma gjorde en ganska god effekt. Den melodiska hållning, den styl, som ännu felas hr Lundberg, skall denne lofvande såvgare säkert ej underlåta att i sinom tid tillegna sig. — I Berthas parti bade fru Gelbaar flera lyckliga momenter, t. ex. kupletterna i 3:e akten, dem hon sjöng med ett ganska naivt uttryck. Stundom deremot förspordes någon mattighet i bennes sång. — Hr L, Kinmanson, hvars mångsidiga användbarhet så mången gång varit vår scen till stor båtnad, befinner sig som kapten Roland i en, efter vår tanka, ej rätt passande sfer: Roland är en hufvudrepresentant af det ridderliga elementet i pjesen, och detta kan ej räknas bland de starkare sidorna af hr K:s talang. För öfrigt erfordrar detta parti en öfverlägsen bas-sångare. Dock kunde man för öfrigt äfven här ingenstädes misskänna den öfvade och erfarne skådespelaren. — Fru Bock gaf hofimästarinnans korta parti med förträfflig karakteristik. Upptagandet af denna pjes och dess sannolika öde på vår scen hafva troligen hos mången föranledt den förnyade önskan, att kgl. teaterstyrelsen vid val af nya stycken måtte vara något lyckligare än hittills i pröfningen af de skäl, hvarpå den grundar sannolikheten af ett dramatiskt arbetes popularitet hos den allmänbet, för hvars förädling och nöje den är tillsatt att medverka. —U—