Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

KONSTNÄRS-NOVELL. Ni lärer dock ej kunna förneka något som jag med egna öron ... All respekt för edra öron, men de unga tu ha troligen blifvit er varse och velat ha den der signor Formica, som alla göra narr af, också till deras! utropade gubben utan att låta den förre komma till ordet. Det partiet hade väl aldrig fallit den goda gossen Juan de Armillo in; men det är troligen upprunnet i Rosas lilla hufvud. Hon har velat draga er vid näsan för de försmädliga anmärkningar som ni alltid tillåter er. Se så, kryp nu än en gång bakom bersån, och låt ej skratta ut er. Hvad mig anbelangar, så ämnar jag ej göra sällskapp. pVälan!, återtog Salvator kallt. Saken, som icke rör mig, må komma derpå an. Ni sätter er deröfver, och mig kan det vara detsamma om er dotter drifver kurtis med en skrifvare eller hofman. Eller var den omfemning de gåfvo hvarann vid afskedet blott ett skämt? Omfamning? Huru? talar ni om en kyss eller dylikt ? utropade Ribera. Om en, nej; men väl om ett halft dussinn, återtog Salvator, försmädligt skrattande. Afskedet ville ej ta sluty. Död och helfvetel Det var något annatl utropade ,den gamle i det blodet steg honom ål hufvudet. . Hör signor Salvator, nu går jag med. Jag går att spatsera med er och vitaga hufvudnyckeln med och gå åter in genom den lilla dörrn åt trädgården, Påträffar jag Juan bos Rosa, så skall ni vara så god och säga flickan rent i ansigtet hvad ni i går afton hörden. Om ri vill det, så... rätt gernan, Svarade Salvator kallblodigt, Och då, hvad mer ? Nekar Rosar, utropade Ribera alltid häfti) Se A, B. 4 260—263,