Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

— Aftonbladet omtalade för en kort tidl ;edan, såsom en märkbar nyhet inom den ut-: ändska politiska litteraturen, en pamflett, ut-. sifven af den ryktbare lord Brougham, enl sammal rättslärd i England, som varit särdees utmärkt både såsom advokat och talare i parlamentet, samt fordom såsom en i flera afseenden liberal man, men som på sina gamla dagar helt och hållet vändt om och af svaghet för de förnämas smicker och umgänge tyckes vilja göra allt möjligt för att utplåna spåren af hvad ban fordom talat och handlat för folkets sak. Detta har gått så långt, att han ofta gör sig nära nog tll en pöajazzo, och pressen drifver beständigt med honom, hvilket ban numera lärer inbilla sig vara en heder. Ibland alla hans inkonseqvenser är likväl ingen så stor, som den, att han strax efter Februarirevolutionen skref till provisoriska regeringen och anhöll att få blifva medborgsre af den fransyska republiken, men strax derefter, när detta icke kunde beviljas, utan vilkor att han skulle afsäga sig rättigheten att vara engelsk medborgare, blef så uppbragt häröfver, att han numera utgifver skrifter, hvari hela revolutionen och republiken på det bittraste fördömas. Vi omtalade detta häromdagen och anförde då tillika några omdömen af en engelsk tidniog om den ifrågavarande pamfletten. Men det återstår att omtala en liten episod till det ofvanstående. Redaktionen af tidningen Tiden, oemligen då den genom Aftonbladet fick se buru lord Brougham sökt på republiken hämnas sitt lilla missöde, lärer förraodligen hafva tänkt: naha! en sådan man är just en af våra gubbar!, hvarpå Tiden genast skyndat att i öfversätlniog meddela ett nyligen i engelska tidningar infördt bref från lord B. till markisen af Landsdowne, till försvar för tvåkammarsystemet, nemligen ett sådant tvåkammarsystew, deri den ena kammeren består af medlemmar ur en privilegierad klass, såsom i England. Hvad man läser i detta bref utgör till mesta delen blott ett upprepande af de vaga argumenter, som man sett anförda under franska restaurationstiden och sednare af den Guizotska skolan, äfvensom af några talare under diskussionen om pärskapets ärftlighet (nyss efter den bekanta Julirevolutionen 4850), och hvilkas svaghet många gånger blifvit bevisad. Detta är således ingenting nytt eller oväntadt och icke heller det värsta man kan få se. Det är bekant, att sådane män, som t. ex. der annars utmärkte historikern Heeren på sin tid till och med förnekat privata medborgare alla anspråk på politiska rättigheter i den meningen, att folket genom sin representation utgör ena statsmakten. Allt detta bevisar endast, att det aldrig saknats lärda mön, hvilka stigit fram för att försvara de läror, som det för någon viss tidsperiod legat i de maktegandes intresse att bibehålla och utbreda, och dessa läror upplagas naturligtvis och eftersägas brgärligt af dem som finna sin räkning dervid eller af de politiskt förskräckta. Det är härigenom, som det så länge lyckats att på ett förvillande sätt begagna det ganska giltiga skälet om nödvändigheten af vissa garantier emot alltför hastiga eller. oöfvertänkta och under passionens inflytelse tillkomna projekters inverkan på en nationalförsamling, och att deraf göra sig ett vapen till försvar för de privilegierade klassernas makt och inkräktningar på folkets rättigheter. Det enda för närvarande vigtiga, som förekommer i lord Brougbams bref till försvar för ett tvåkammarsystem, sådant han vill hafva det, består i tre eller fyra exempel, som han framdrager på tillfällen, då Lordernas hus i England, eller sättare lord Brougham sjelf, såsom det vill synas af hans bref, deri han mycket talar om sin egen person, afslagit obilliga och förbastade beslut af underhuset. Men i vår öfvertygelse kan ingenting vara tjenligare ätt bevisa svagheten af lordens sats, än just beskaffenheten af dessa få, enstaka och till sitt innehåll obetydliga exempel, om man med dem jemför de otaliga fall å andra sidan, då engelska öfverhuset hindrat nyttiga reformer, hvilka underhuset föreslagit, eller bidragit att bibehålla en ruinerande statslyx, slöseri med de allmänna utgifterna och landets försänkning i en odräglig statsskuld, allt på de skattdragandes bekostnad, eller utöfvat en skadlig inflytelse på underhusets egna beslut i dessa bänseenden. Också finner man till och med, att Tidens referent på ett ställe nödgats anmärka en motsägelse uti Broughams räsonnemang, hvilket, i förbigående sagdt, är en ärlighet, som hedrar Tidens redaktion och bör till dess beröm antecknas: Mn — På ett annet ställe i samma nummer af Tiden (för lördagen) finnas införda några biografiska antecknivgar öfver den bekante borgmästaren i Sigtuna Johan Sundblad, som var en af de inflytelserikaste particheferna i slutet af den s, k. frihetstiden här i Sverge och för fot on mäatlkarf och dålig karakter i sla sf