Aftonbladet – 13 november 1848, sida 2

ch förslagen. Dessa anteckningar äro ämnade ör nästa häfte af Palmblads svenska biografiska lexikon, men finnas nu på förhand medlelade i Tiden med en ingress, som egentligen fästat vår uppmärksamhet och förtjenar reproduceras såsom ett litet politiskt exercitiuim af Tidens stora P. och i dennes yppersta manår, lydande sålunda: Intill dess den svenska radikalismen anser tiden vara inne, att låta utropa republiken, är den nöjd alt få norska konstitutionen, och skulle så hända, att fördelarne deraf ej kunna inpreglas i nationen, tager man till godo det parlamentariska styrelsesättet, hvilket egentligen i principen är motsatsen af norska grundlagens; men hvad bryr man sig derom — bara man kommer ifrån allenastyrandet och får folksouveränetet på den bredaste basis?o Sedan skall man nog vara i stånd till att runka ikull hela samhället och på dess spillror uppföra republiken. I sistnämnde fall skulle Sverige ungefär komma att återgå till den fordna frihetstiden, med den skillnad att stånden skulle borttagas: hvar och en inser, att just derigenom öppnade sig ett desto vidsträcktare spelrum för demagogien, ty då den tidens demagoger icke särdeles mycket kunde verka på sitt stånd, skulle desse iden framtida staten blifva i stånd tillatt öfva sin inflytelse på hela riksförsamlingen. Vi veta väl, att våra radikale icke vilja erkänna svenska frihetstiden såsom sitt ideal, emedan, påstå de, dess karakter var aristokratisk. Detta är riktigt, hvad dess äldre period beträffar, men (såsom nedanför skall visas) den öfvergick slutligen nära nog till en oinskränkt demokrati. Här fanns en konung, som hade titeln, men ingen makt; ministrar (riksrådet), som tilloch afsattes af riksdagen, slutligen allenastyrande ständer, com tillerkände. sig både den lagstiftande, lagskipande och förvaltande makten, ja, till en del, äfven domarmakten; således ett konungadöme med republikanska institutioner och med ett parlamentariskt regeringssätt. Det skadar alltså icke att studera den tidens häfder, för att se hvilka frukter detta system har, samt lära känna de banerförare, som den tiden högljuddast ropade om friheten och äfven gjorde sig gällande i egenskap af frihetens kämpar. Härefter följer nu sjelfva biogrsfien, som skall styrka, stödja och stadfästa de föregående lärorna. Vi äre rästan öfvertygade att läsaren skall instämma med oss i den meningen att man får leta efter en så klassisk bit af politiskt buffoneri, som den här citerade. Den går nästan utanpå sjelfva den berömde kammarjunkaren Rääfs vältalighetsstycken på riddarhuset. Kan man t. ex. läsa något trefligare än följande fras, använd angående afsigten hos dem som önska alt vi må närma vårt statsskick till det norska: sedan skall man rog vara i stånd ptill att runka ikull hila samhälletn, etcetera. Man kan icke heller undgå att roa sig åt den naiva okunnighet som hr P. låtsar, då han såsom en varning mot nuvarande reformidger sätter frihetstiden i poritet med norska statsskicket. Detta är en mycket vanlig fint af de reaktionära när de tala om frihetstiden. Det förkastliga i det dåvarande statsskicket bestod just deruti, att, såsom det riktigt anmärkes, ständerna direkt till och afsatte ministrarna samt tillerkände sig både denlag pstiftande, lagskipande och förvaltande makten, ja, till en del äfven domaremakten, (den sistnämnda makten lärer, enligt hr P. således icke vara densamma som ,den lagskipande?) då deremot alla liberala statsmän nu för tiden äro ense om nödvändigheten af dessa trenne makters noggranna afskiljande från hvarandra, fastän med regeringssysteimeis moraliska beroende af representationen och dennas åter af folkviljan. Hade åter denna makternas förblandning under frihetstiden icke varit, i förening med den förderfl ga ståndsrepresentationen som lemwvade ett så stort fält för intriger och splittringar, så bade det burit sig ganska väl. Men det är icke så mycket ifrågaverevde skendaler som väcka de reaktionärss förbittring mot: frihetstiden, utan denna förorsakas egentligen af sjelfva den ministeriella styrelse och inskränkning som under den tiden ägde rum i konungens personliga makt. Att verkliga minicgen är sådan visar sig nogsamt deraf, att deklamatörerne emot frihetstiden hafva ingenting emot både den lagstiftande, lagskipsnde och förvslande maktens förening i regentens handny. Se t. ex. på huru förbittrade de blifva om någon endast sätter i fråga att konungen skulle lemna ständerna andel i den ekonomiska lagstiftningen. Fastän detta hvarken angår den förvaltande eller domaremakten, så ropa de genast på intrång i prerogativety. Hvad för öfrigt borgmästaren Johan Sundblad beträffer, och det exempel som i honom framvisas på den demoralisation hes riksdagsmännen, hvartill fribetstidens statsskick gaf anledning, så har det sin riktighet; men bredvid sådana exempel borde kanske icke förgätas, alt hofvet äfven tog sin andel i de utländska mutorna; man känner t. cx. af hertigens af Choiseul bref i Vlassans memoirer anekdoten derom att konung Adolf Fredrik för sin del vid ett tillfälle höll till godo 300,000 livres Tournois af Frankrike. Man kan icke heller så precist veta huru mycket favoriter och ministrar fart af sålzndela haf under andra förflutna perio