Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

ärskild från påfvedömet skild kyrka. Denna mot ägelse löser sig, när man blott ihågkommer, tt Luther från början med sitt reningsarbete cke afsåg någon söndring från katholicismen ller upprättande af en egen församling, utan ndast en reformation af vissa stora missbruk om han fann inom påfviska kulten, och som jå kunde borttagas, utan att denna kult i sin rund rubbades såsom sådan. Luther uppreste ig mot aflatskrämeriet och munken Tetzel, 1547. den han såg i Tetzels skändliga handel alldeles cke katholicismen sjelf, utan endast ett under less vingars skugga bedrifvet groft ofog. Såedes kunde han ganska väl 4349 skrifva till .eo X, hvad här i boken sid. 33 citeras med å mycken sanctus horror: Heligaste fader! Inför Gud och alla Hans skapade varelser bedyrar jag, att jag aldrig åsyf tat, eller i detta ögonblick åsyftar, att på allvar, på något vis, angripa den romerska kyrkans och eders helighets makt och anseende. Ja, jag bekänner otvungen, att denna kyrkas välde är vida öfver allt annat, och att intet, hvarken i himmelen eller på jorden, mer än alltings herre, Jesus Christus, kan öfverstiga henne i anseende. Derför anhåller jag, att eders helighet icke måtte sätta tro till de elake och falske baktalare, som säga ;annporlunda om Luther, eller som beskylla honom för något ondt. och : Fördenskuld, heligaste fader, faller jag till eders helighets fötter, och undergifver mig och allt det, som jag är och äger. Må eders helighet behandla mig efter eget godtycke. På eders helighet beror det, att gilla eller förkasta mitt förehafvande, att döma, om jag har rätt eller orätt och att benåda mig med lifvet eller fråndöma mig detsamma. ,Eders helighets utslag må falla huru som helst, så skall jag dock aldrig upphöra att erkänna: att peders helighets beslut är Christi eget beslut; ty Christus handlar och talar genom eders helighet. På samma sätt låta utan svårighet de ord örklara sig, som på bokens titel anföras från Luther 4328. Först på riksdagen i Augsburg 13530 antogo, genom den då framlemnade konessionen, de lutherska lärosatserne en sådan tällning äfven i det yttre, att en afgjord cyrkoskillnad från katholikerne följde. Troigen var Luther ända till sin död genomträngd af den tanken, att dem lärosatsförbättring han ivägabragt skulle återföra sjelfva den katholska kyrkan till en ursprunglig christlig renhet, men cke öfverändakasta den i och för sig sjelf. Det var de påfviskes eget bårdnackade motstånd mot förbättringen, deras ifver för det stationära i kyrkan och deras förföljelser mot protestanterne, som ej blott framkallade, men snart sagdt tvang till utbrott en så afgjord schism, att en alldeles egen och från katholicismen fullt afskild församling uppstod. Förutan detta skulle protestanterna dåmera ej hafva värnat sig sjelfva och bihehållit sig vid åtnjutandet af de religiösa sanningar, Luther, Melanchton o. fl. tillkämpat dem. Det var ock först långt sedermera, då Protestantiska kyrkan, utgjorde en kultus för sig, och dess anhängare skrefvo sin kyrkas historia — det var först då man företog sig att datera denna kyrkas och hela reformationens början från året 4547; och man hade skäl dertill, efter man i Luthers uppträdande mot Tetzel utan tvifvel med rätta såg det historiska uppslöget till reformationsverket och protestantismens första utgångspunkt. Hade Luther sjelf 4547 uppsagt påfven och hela påfvedömet, både till kärnsatser och utgreningar, all tro och lydnad, så kunde man visserligen förevita honom en oförklarlig motsägelse i en mängd yttranden, som vår härvarande förf. utplockat ur hans skrifter; men sådant var ej fallet. För öfrigt måste man väl begripa, att en man, som tillbringat sin lefoad under en så utomordentlig sturmund drang-period, som Luther, kunde yvid så många ytterst skiftande och olika tillfjålen bafva fällt ord, ganska passande der de sades, men som, framhållna vid sidan af andra uttryck, alstrade vid andra tillfällen och der för sin del på rätt ställe; synas till ytan stå i skärande motsats till: dessa, utan att allt detta dock tyder på inkonseqvens i mannens kärntankar. Luther var alltid mera practicus, än egentlig logicus. Det låg honom mest om bjertat att framdraga en vigtig sak. Hela hans lefnad offrades för denna sak; och ban vann. Deraf följer visst icke, att man ej har full rättighet, att nu här efteråt, vid lugnt betraktande och sammanställande af allt Bvad Luther yttrat, utmönstra sådant, som ej konseqvent tillhör hans religiösa hufvudsatser, elle också i sjelfva dessa se åtskilligt, som tarfvar vidare förbättring; men man kan icke med något sundt skäl framställa Luther såsom påfviska lärans försvararen, derföre, att man kan från honom ställa i dågen ett antal uttryck till denna läras fördel, hvilka uttryck egentligen a! honom endast afsågos såsom sagda till fördel för en ren christendom i allmänhet, sådan har tänkte sig denna, och följaktligen alldeles icke angå katholicismen i sitt faktiska omfång. Då boken således måste vara helt och hål fet förfelad till det resultat, titeln utvisar så som dess syfte, hindrar detta dock icke, at Mmmm LL ont —S