Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

Då man en stund fäster ögonen på duken, så blir villan förvånande. Man tror sig se ger stalten komma fram utur ramen. Det kallar jag måla! utropade Ribera, ännu alltid fördjupad i betraktandet af bilden. Ja, för en målning af detta slag kan fantasien utan ansträngning framtrolla gestalten af stora män som lefvat i det förflutna. Tror ni ej också detta, signor Salvator ?) Den tilltalade svarade icke, han nickade jakande, men förtretad, med hufvudet. Nå, min unge herre, sade han efter en stunds tystnad med hånlöje, då ni så väl vet att bedöma förtjensten i skickliga målares arbeten, så visa oss nu att äfven ni förstår måla Det har jag ännu aldrig påstått, återtog Juan blygsamt. Man kan väl älska det sköna, beundra det stora, utan att kunna frambringa hvarken det ena eller det andra. Jag är ingen konstnär, fastän jag beundrar konsten, och jag målar blott för ro skull., Lika mycket, visa oss något, om det än vore en gurka eller ett kålhufvud! utropade Salvator föraktligt. Rätt så, ni är en skrifvare, och pennan er pensel och ingen skall vänta något synnerligt af er, derföre må ni ej göra några omständigheter), inföll Ribera. . ; Ja, vi be er, visa oss något! tillade Maria Rosa, gär tr Juan lade med lugn Velasques målning i portföljen och tog derur en annan. sDetta är porträttet af den stackars mulattslafven, Juan Pareja, den ädle Velasques tjeparen, säde ynglingen. Alldeles i tysthet, ofta vid lampskenet, utan all ledning, . eller lärare mer än sitt öga, öfvade den ödmjuke tjenaren sig i målarekonsten, gissade sig till det mekaniska deri, och först då han kunde framvisa ett mästerverk, den helige Matthei kallelse, tillstod han att hafva med uppmärksambet följt sin herres arbete, och Velasques skänkte den ädle i ögonblicket friheter. Sådan