Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

— ator har rätt, då han påstår, att det aldrig! lir en duglig målare af Giordano? Ja, se på dessa målningar, och säg er meing rent ut. Jag är rätt nyfiken att höra lenn, sade Ribera leende. Juan de Armillo betraktade länge den målning, som stod på staffletten. Den döende Seneca satt på en hvilobädd i ett badkar, omifven af sina sörjande vänner. Läkaren hade edan tagit i bans fot för att öppna hans idror. Ynglingen stod en lång stund framför aflan, och sluiligen gick han fram till den anIra som hängde på väggen; likväl dröjde ban blott ett ögonblick framför denna. Nå, herr skiljedomare, hvad är er tanke? frågade Ribera. Signor Salvator Rosa har orätt! sade ynglingen kallt. Luca Giordano blir en af de mest betydande målare för alla tider, eller snarare han är det redan.n Ett föraktligt löje var Salvator Rosas svar. Bevis, herr skiljedomare, bevisl utropade Ribera. Jag vill gå in på, sade ynglingen lugnt, natt den unge konstnären mången gång arbetar flygtigt och äfven uppoffrar ett och annat åt effekten, den der kopian efter Bassano tycks just vara ett bevis derpå, men hos hans Seneca ser man det ej: I anordning, gruppering och penselns djerfhet är den unge mästaren beundransvärd; ban skall öfver hufvud aldrig alstra något smaklöst. Hvad åter färgton beträffar, så ser man ait han valt er till efterdöme, sennor Ribera, det öfriga tillhör Pietro da Cortona, fastän han just genom öfningen alt efterhärma så många olika mästares manår, aldrig skall råka i det slags enformighet i attityderna och anletsdragen, som så misshaga i Berettinis målningar., Fördömda pensel! ropade Salvator Rosa, i det han sönderbröt ett dylikt målareverktyg som han höll i handen och kastade det under