Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

af en sådan seger åt despotismea att kännas lika svårt uti Italien. Österrike har nu i mer än 30 år herrskat med svärdets terrorism öfver Italien, och icke blott i dess norra del, der det enligt traktaterna efter det stora krigets slut hade egna besittningar, utan äfven, genom inflytandet af sin politik, öfver Neapel och Sicilien, der Bourbonerne alltid hade Österrike att påräkna till skydd för sin mörka despotism, hvilken qväfde hvarje patriotiskt bemödande för Italiens gemensamma frihet och storhet. Hvad Sicilien serskildt beträffar, så torde mången numera hafva förgätit, att dess oberoende upprätthölls af Englands armåer och subsidier så länge kriget varade. Sicilianerne erhöllo genom Englands bemedling en konstitution och en representation af två kamrar; och ett minnesvärdt drag är, att den första af dessa kamrar, drifven af en ädel fosterlandskänsla, sjelfmant eftergaf de feodala privilegier som dittills hade varit rådande, och gjorde de största koncessioner till förmån för folkets rättigheter. Efter denna emancipation var det, som ön af England öfverlemnades till konungen af Neapel, under det uttryckliga vilkor, att regenterna af huset Bourbon skulle respektera Sicilianernes friheter och grundlag. Hade kojaungarne af Neapel hållit sina löften, så bade de otvifvelaktigt herrskat uti Sicilianernes bjertan, och deras dynasti hade kunnat, lika väl som konungarnes af Holland och Belgien, vara fredad för vådorna af den Europeiska revolutionen, genom samma enkla medel, som de sednare begagnat, nemligen att uppriktigt antaga sig folkets sak och derigenom bringa de oligarkiska fraktionerna till förnuft och besinning. Men det är förvånande att se, huru bittert detta tyckes smaka de flesta regenter, likasom att erfara huru ofta de utsätta sig för folkets liknöjdhet och hat jemte efterverldens förakt, hellre än att afpruta något på det falska högmod och den fåfänga som visar sig i förkärleken för kronans yttre utstyrsel och det stora afståndet ifrån folket. Förkärleken till dessa yttre höghetssyniboler låter förklara sig, så länge offentligheten kunde qväfvas, och det gick an att slå dunster i folkets ögon och ingifva dem en blind dyrkan, bestående af blandad förskräckelse och beundran för det yttre skenet af monarkiens, d. v. s. hofvets glans. Men ingen lär mera göra sig någon förvillelse derom, att denna tid är och måste vara gången, samt att bemödanderna att qvarhålla eller återföra dess illusioner på massan äro fruktlösa, och nedsjunka till ett narrspel; hvarefter ingenting annat gerna kan återstå för att bibehålla monarkien, än att monarken blifver en verklig folkets man, omgifven al republikanska institutioner. Att nu konungen af Neapel med förakt för sina egna förpligtelser kränkte Sicilianernes rättigheter, härledde sig hufvudsakligen från Österrikes inflytelse, som icke tålde någon konstitution i Italien, och förledde eller tvang konunogen att underteckna en öfverenskommelse att ban aldrig skulle tillåta någon grundlag som inskränkte regeringsmakten. Detta har varit ett dokument, som Österrike sedermera alltid åberopat, och hvars tillämpning framtvingades genom väpnad intervention. Detta åsågo tories i England äfven med god smak, och det länder just icke till beder för Englands statsmän, att sir Robert Peel sjelf i underhuset försvarade den österrikiska politiken i Italien. Emellertid ser man hvilka frukter denna politik burit. Alla dess försigtighetsmått, dess vidsträckta spioneri, dess förföljelser och dess skräckregering, hafva i alla Italiens stater endast förorsakat våldsamma utbrott ech konspirationer, samt slutligen en allmän uppresning och ett inbördes krig, åtföljdt af en vidhet och kannibalism, som väcker mensklighetens fasa. Hvarken menskliga känslor eller tankan på samtidens och historiens förbannelse tyckas emellertid göra den minsta inverkan på vår tids tyranner, mera än på forntidens. Konung Ferdinand i Neapel. har, efter hvad man hört, icke haft sämre matsmältning än förut, — kanske något mindre lugn sömn om nätterna — sedan han nedsköt sitt eget folk och lät lazzaronerna plundra hufvudstaden; och den österrikiske kejsaren ser med ganska god smak sina bödlar Windisch-Grätz och Jellachich bombardera Wien, medan Radetzskys härar massakrera de Italienska undersåtarpe. Dock, vi bade så när glömt att man ser anföras till ursäkt för kejsaren i Österrike, att han skall vara något litet hvad man kallar idiot, så att han icke får råda sig sjelf. Och detta skäl framställes -verkligen ännu af åtskilligt godt folk såsom en undskyllan. O, hvad begreppen om sanning och rätt ännu äro svaga! Hvad skall nu slutliga utgången blifva för Italien och serskildt för de tappre Sicilisnerne, hvilka väckte så allmänt deltagande, innan detta interesse absorberades i den ellmänna Europeiska hvälfningen? England och Frankrike fälla goda ord — — —-2 Q 2 X 2 2 22— X