Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

stodo, befunnits i rummet, så bade man, i anseende till den mängd floretter, värjor, hjelmar och dylikt, äfvensåväl kunnat tro det vara en fäkisal. En mängd i gips afformade händer, fötter och bufvuden, som lågo omkring i vrårna, bidrogo snarare att stärka än tillintetgöra denna illusion. Salvator Rosa satt framför en staflett och tycktes måla ifrigt. Han besvarade den inträdande unge mannens helsning blott genom en förtretad min och en nick, Mycket vänligare var Rosa, som med sitt arbete satt i en vrå af rummet. 12 BNå se der, sade bon, i det hon sprang upp; det var vackert att ni så snart uppfyller ert löfte. Jag såg jemt ut genom fönstret, i det bopp stt ni skulle komma.n Det kan jag bäst intyga, inföll Salvator Rosa torrt, i det ban ännu dystrare sammandrog ögonbrynen. Ja visst kan ni det, ty ni vet ju hvarföre jag lurade på sennorens ankomst, sade Rosa, något rodnande. Ni måste vetax, sade hon, vändande sig till den unge mannen, att jag just nyss grälat med signor Salvator. Han har nästan till tårar bregt den arma Giordano, som han alltid kallar Luca få preston, emedan fadren med dessa ord alltid drifver honom till arbetet, och icke blott med spe och hån nedsatt de allraskönaste bilder , som han med ovanlig skicklighet förstår att måla i olika mästares manår, utan han påslår äfven, att han aldrig blir någon betydande målare, emedan han målar för flygtigt och lätt och för effektens skull uppoffrar de svåra studier, som allena utgöra målarekonsteng hufvudstöd. Min far vågar jag ej anlita som skiljedomare, då ban alltid ger sigpor Salvator rätt i allting ; men ni är opartisk, känner och älskar konsten, ja ni idkar den ju äfven något och derföre skall ni afgöra. Der står Lucas staflett, med en målning af egen komposition, och der hänger en kopia af hans hand. Nå, säg, om herr Sal